CATHARINA

Man måste inte bowla för att få käglorna att falla. Man behöver verkligen inte kunna spelet. Jag hade aldrig spelat förut. Nu har jag. Nu vet jag mer. Men man behöver inget eget klot för att köra en strike. Neje. Någon kanske bowlar åt dig. Det enda du gör är att finnas där, och gå förbi. Enkelt? Kanske. Jag visste inte ens om att jag var med i leken. Jag var liksom bara där - i bowlinghallen. Hade någon räknat med att jag skulle vinna? Knappast. Men det gjorde jag. Eller något. (fast jag vet inte om jag ville ens).

Och 16:16. Vad är grejen med att någon tänker på mig?

Jag vill också hoppa runt i randigt och färgglatt och bara le. Jag vill också ha massor av band i håret. (Jag måste bara säga det igen - jag älskar Benettons färgglada collektion. Deras reklamkampanj är helt underbar.) Men inte just nu. Inte just precis nu. Nu rynkar jag ögonbrynen (inte med mening) och stirrar på skärmen med trötta ögon. Varför blev det såhär då? Först blev jag arg på mig själv. Jag ville spola tillbaka tiden. Ångra tusen gånger. Som om allt skulle vara frid och fröjd då. Sen kom jag på att jag bara skulle fortsätta framåt. Att jag skulle springa i motvind om det behövdes. Jag bryr mig inte. Jo det gör jag. Men jag blundar istället. Det spelar ingen roll. Jag fattar ändå inte. (Dumt bara att jag trodde jag visste resans mål innan jag ens satt mig på flyget). Ingenting vet vi. Ingenting. (Därför ska jag lära mig religionen fast jag har pissont i huvudet).

PS. Tjejen till höger hade nog en tråkig dag på jobbet fast hon hade fina färger på kläderna och massor av roliga band i håret. Hon ler trött. Bara med tänderna. Vad tänker hon på? Hon kanske glömde vattna blommorna eller något - Men sånt brukar inte jag bli ledsen för (det glömmer man ju jämt). (Bara på tal om det vill jag helst ha en kaktus).

Jag var som bubblorna i en bubbelpool. Som en soppa nära att koka över. Och lite som en välskakad kolsyredryck. Tänk er hela magen fylld av ett bubblande skratt. Glad, gladare, gladast. Inga bekymmer. För allt är så bra. Tänk att allt kan vara liksom perfekt. Det är då man ler för sig själv och låtsas om att man inte vet varför. Tur att solen väckte mig imorse också.  Tur att jag blev glad idag. Och tur att det finns mat när man är hungrig. Men mest tur att det finns bubblor i en bubbelpool. För hur hade det sett ut annars? Det är ju inte så ul att vara en vanlig pool, som alla andra. Fast det rä ju också bra. Förstås. (allt är bra - right?). Fattar ni? Jag är bubblorna i bubbelpoolen.

Förresten, tack till Jilly B. Hon skrev en fint inlägg om mig.

När jag blir stor vill jag bo i ett sånt här litet sagohus. Fast jag vet inte om jag vill bo i San Francisco. Jag vill inte ens bo i kalla Sverige. Kanske. Jag vill bara bo i ett vackert sagohus och aldrig frysa. Precis sådär.  (Kolla ingången - Det är en drömvärld. Ska vi flytta nu?)

Jag har en klump i halsen. Nej inte en sån där ledsenklump - inte alls. En fysisk klump. Hur mycket jag än sväljer så försvinner den aldrig. Jag kvävs inte. Det är bara obehagligt. Jag måste nog vila från gympan imorn - jag har ändå klarat simningen, så det är lungt. Fast jag ska gå på bilden. Jag måste. För jag har hur många idéer som helst. Min käke gör jätteont. Jag var hos tandläkaren idag (och ska inte dit förrän om två månader nästa gång! - fast jag kommer nog på ett mellanbesök troligtvis, det brukar ju bli så) och då hade jag inte ont. Nu är hela käken knas. Och jag ska sova. Godnatt.

PS. Det kanske är en gladklump i halsen.

Förut sa jag "nudda mig inte jag kan gå sönder". Jag var klen som en isbit. Smälte så fort jag mötte värme, om ens bara en snudd från ett finger. Så då sprang jag bort. Jag gömde mig på nordpolen - eller något. Där byggde jag en bonad, en mur, av plexiglas. Nu kan du knacka hårt. Jag känner ingenting. "Hallå", "hallåå". Det ekar knäppt. Hör ni? Kanske vinkar du och ropar jättehögt. Jag ser inte - jag kollar bort. Jag hör inte - "nejmen förlåt, man hör inget hit in". Blir du sur? "Det är väl inte mitt fel att det är plexiglas heller". Nej juste, för så är det bara. Men äsch, så fånigt. Jag går ut igen. Det ekade så mycket att jag hör mina egna ord gång på gång, från igår från i förrgår från i förrförrigår. Du får snudda mig. Jag går inte sönder. Nej heller. Inga isbitar här inte. (precis som alla andra bara - kanske).

Jag tror att ingen ser mig när jag blundar. Jag tror att ingen hör mig om jag håller andan. Jag tror att ingen lyssnar när jag sjunger för mig själv. Jag tror att ingen vet varför jag ler när jag är ensam. Jag tror att ingen förstår vad jag egentligen menar. Jag tror att ingen minns den dagdröm som jag drömde. Jag tror att ingen springer på mina väger. Jag tror att ingen känner samma sol som jag. Jag tror att ingen kan mitt hemliga språk. Jag tror att ingen anar vad jag önskar mig. Jag tror att ingen skrattar på mitt sätt. Jag tror att ingen är så lycklig som mig. Jag tror att ingen tänker som jag.

För jag tror att ingen ser mig när jag blundar. (man får inte tjuvkika).

På morgonen väcker solen mig jag ler tar steget ut genom fönstret springer på bomullsmolnen jag vet att jag svävar om jag kastar mig ut i friheten men jag vågar inte längre än att trippa på tårna och sträcka mig uppåt mot drömmarna och jag är lycklig så att jag spricker och jag vet att jag snart ska våga lita på de dolda vingarna som jag bär på likt en fallskärm som jag egentligen vill testa fast jag missat varje tillfälle hilmen bjudit och jag springer och jag skrattar och jag gör allt jag alltid velat kunna och jag hoppar drömhopprep och blir aldrig trött sen vet jag inte vad som händer för jag blundar en sekund för länge och molnen är ovanför mig istället för under och ingenting stämmer och regnet blir vattenpölar i mina ögonvrår och det blir lerigt och smutsigt och jag glömmer att jag älskar regn och saknar istället även fast det inte är någon idé och jag inte vet vem jag tävlar emot och jag slarvar bort bokstäverna bland tankarna och önskningarna för visst får man önska sig något när alla siffror är lika på digitaluren fast alla klockor går olika och man inte kan veta om någon tänker på en i alla fall och man aldrig vill sätta en punkt någonstans någonsin inte än för att allt är för lika och något nytt måste hända nu och det bara är jag som kan bestämma vad nästan

jag borde sova och vakna igen sen när jag klättrat upp för stegen till sagovåningen där jag egentligen bor som jag inte sagt till någon men alla vet har ni märkt vad jag har märkt jag vill ha blå tapeter inte bruna eller fyrverkerier då tänker man för mycket nej det är bra att tänka men varför köper jag rött då kanske

Ursäkta mig. Tillåt mig spy. Bara i smyg sådär, så att ingen ser. (fast jag kan inte spy). Vissa saker är jag helt enkelt dålig på. Riktigt sämst. Till exempel på att rensa ogräs. Så fort jag tror att jag är klar är de där igen. Mitt ogräs växer överallt, i grusjord, på fina gräsplättar, i rabatten, ja, till och med på asfalt. Det är knas. Och jag måste rensa själv. (jag blir smutsig under naglarna).

Alla gick på den - jag också. Vi trodde det var vår. Igår var det snöstorm. Insåg ni finten? Grundlurade. Men det gör inget, det är ju ändå sportlov. Och när det är sportlov ska det vara snö. Så jag är nöjd i alla fall. Det enda som är lite dåligt är att man är kritvit och alla sandaler är fula då. För jag hittade faktiskt ett par sandaler på stan. Jag blir alldeles glad av sånt. Att hitta sandaler alltså. Och av att det finns galet mycket färgglatt i affärerna.

Har precis ätit flygande Jakob. Det är sjukt gott. Jag hade faktiskt glömt bort hur gott det var. Så det var tur att jag åt, nu minns jag. Igen. Nej, jag ska baka mjukpepparkaka (någon har köpt en sådan där färdigsats där man bara ska tillsätta vatten typ, som går ut snart. Jag tar på mig bakansvaret som vanligt. Det är ju faktiskt riktigt roligt att baka.) och spela piano. Tjingeling så länge!

Jag går mot solsken i kyligt regn (det gör inget, jag tycker ju om regn).                

Hela min kropp är just nu träningsvärk identifierad. Jag fattar inte hur. Jag har kanske stretchat för lite, eller något. Och jag är trött fast jag sovit länge och jag är seg och jag vill inte alls städa. Jag vill helst skriva, men jag vet inte hur och vad. Och jag ska inte ens jobba idag, vad tjafsar jag om? Som sand i munnen. Jag vill spotta ut. Och jag vet inte vart jag ska gå, rädd för lerig skor. Neje.

Igår kväll när jag gick på promenad på en halvödslig, men upplyst skogsstig, tillsammans med pappa såg vi plötsligt ett litet vattentorn mitt i allt. Det var konstigt. Vi visste att det fanns där, men det kändes bara underligt. Jag fick en konstig känsla. Typ Stalins Sovjet. Ett övergivet och bortglömt Ryssland. Det kändes som om jag var där. På en undangömd plats. Pappa fattade exakt. Det var knas. Fattar ni?

I lördags skrev jag en dikt på jobbet, mellan samtalen. Amanda tyckte absolut jag skulle publicera den. Haha. Asså jag bara skrattar. Men jag tycker faktiskt om den. För även om man inte ser det, så är det en tanke där bakom. Fast den är hemlig.


Tankar
om
regn
Massor
av regn
Gråter du
nu,
ensam?

Krax
Jag flaxar
Kan du lära mig
- att flyga?

Jag saknar dig
Jag saknar er
Jag saknar oss
och allting,
runt omkring

Jag saknar sol
Jag saknar ljus
Jag saknar värme
och kramar
som förlamar

Under nyår tog jag en bild. En enda bild på ett fyrverkeri. Först tyckte jag den var ful och misslyckad (jag sparade den i alla fall, som minne), men sedan såg jag mina systrars och ändrade uppfattning. Inte att deras var fula. Jag kom på att det faktiskt var svårt att fota fyrverkerier. Jag blir så glad av att se bilden. Dubbla fyrverkerier. Utomhus. Inomhus.Tjing!

PS. Det krävs ett visst mått av estetik och känsla för att se det konstnärliga i denna bild. (klicka på bilden för förstoring)