CATHARINA

Nej lucia är slut. Och det känns knas, för när jag tänker efter var det roligt. Jättekul. Alla bara: Söka igen? Jag bara nej. Nej, inte igen va? Pinsamt att inte bli två år i rad.

Och det går jättebra på det nya projektet, fast jag nästan vara lite pessimistisk där ett tag. Aldrig helt - bara  lite fundersam och uttråkad. Sen lossnade det rejält. Hoppas bara det går bra för alla andra när jag är bortrest, så att jag kan fortsätta vinna choklad och tjäna pengar. Det är värt. (och nu ska jag läsa gossip girl på engelska - jag älskar att vara duktig när det är kul på samma gång)

När katten är borta dansar råttorna på bordet. Va? Varför gör de det då? Ingen gillar råttor. De har tjocka äckliga svansar och fula. Ska vi säga söta kaniner istället då? Tänka sig att jag hade såna där söta små kaninungar när jag var liten. Kritvit med blå ögon - fast inte hela livet. Är jag fortfarande liten då? Hey rabbit!

nej vi börjar om. det blev inge bra det här. jag klär inte i svart. kan man backa? (nej bara bäst att gå vidare). It can only get better.

jag är inte med längre.

sluta.
vadå, vad har jag gjort?
men ingenting.
svara då.
jag ska.
jag kan inte rå för det.
nej

och nu vet jag inte alls - jag bryr mig inte.
vad är grejen liksom?

Jag är glad som en lärka men knappast pigg. Sitter hos bror D och har hjälpt honom med flyttningen efter bowlingen som förövrigt var superkul (jag gjorde i alla fall en strike och kom inte sist - fast jag bara hade killar i laget). Det var superfredag på jobbet idag också. Det var första gången jag var med på det - och ärligt talat så var det askul hela tiden. Massor av tävlingar och taggad till max. Därför var det kul att jag vann och blev bästa säljare. Fick nån fin grej och ett diplom. Sånt där uppskattar vi, det förgyller vardagen. Och oj vad roligt det är att jobba plötsligt. Jag har knäckt koden. Jag kom på det själv. (Det är bra att tjäna pengar.)

Men allt här i världen kommer man inte på. Man hänger inte med i svängarna helt. Inte jag. Jag är ung, naiv och kanske blind ibland. Ni vet sådär halvblind - smuts i ögat. Det spelar ingen roll. Eller jo. Åh, nu fattar jag! Lite som kolsyrad läsk som man skakar en massa och öppnar försiktigt. Det pyser till - man är inte beredd. Hur mycket du än skakar finns det något kvar. Bara man inte man glömmer att stänga så att allt bara försvinner huxflux. Nejmen jag har tusen frågor och måste vänta på svar för länge. Det är knepigt - och när korna ligger ner blir det regn eller? (ingen vet - jag kan inte svara)

Ni vet en sådan där underbar hund som alla älskar. Den man får klappa och som inte skäller i onödan. En sådan hund som viftar på svansen konstant och alltid syns i mängden. Utan att veta om det? En duktig hund som kan både sitta och ligga. Det är en fin hund. Ordentlig och allt som oftast ren. Superdupermysig och full av lek. Bara det att den inte kommer när man ropar. Ingen kan dess namn och ingen vet egentligen vem ägaren är. En fri hund. Kanhända kan hunden flyga. 
 
And. You're looking good today (almost forget that)

Jag har tänkt på en sak. Att man är dum. Dum som låter så många andra människor styra ens liv. Det är ganska bra att kunna själv ibland. Jag hatar att göra saker bara för att någon annan gör det. Jag vill göra som jag känner för just precis nu. Det är klart att man måste gå till skolan och jobba, om man är anställd. Man kan inte skita i sånt. Bara det att ingen annan ska få bestämma i onödan. Jag har inte lärt mig någon läxa. För jag har vetat det länge.

Okej, nu är det bråttom. Registreringnummer med betydelse. 1, 2, 3 tjing!

Varför ser bilden så ledsen ut? Det är bara svarta ballonger. Skuggballonger. Bara för att de är svarta måste de inte vara fyllda med bubbeltrubbel. Och de färgglada kanske har trubbel inuti. Jag är en färgglad ballong, utan massa sorgsna gråbubblor. Jag funderar mest på vad för registreringsnummer bilen på min tavla ska ha. Och vad för reklamskylt det ska vara. Nej, mera tänker jag på annat. Pffju.

PS. Vi ska ställa ut på stan. Känns bra. Jag är liksom konstnär nu va. Eller hur

Som en jättestor pappkartong. Inte skokartong, nej med klenare väggar. Den är tom, men samtidigt fylld av tjock luft. Fel tjock luft. Som inte jag brukar andas. Den är osynlig och man gråter när man känner lukten. Sen glömmer man så fort bort hur den luktar. Pappkartongen har fuktiga tåreväggar. Så när de torkar och allt suddas bort så blir det skrynkligt och ojämt. Och allt är som svart på vitt. Antingen vinner man eller så förlorar man. Det blir bara så jämt. (Antingen eller). Nu har jag en pappkartong. Jag ska måla den randig. Den kommer bli den finaste. För gråten syns inte när jag är klar. Jag kommer att vinna. Om jag får lite hjälp på vägen. (som tålamod).

Jag skrev dagbok i hammocken i kvällssolen.

Vissa dagar känner man sig så sjukt bra. Till exempel när man trampar ihjäl sig på en fånig cykel och hinner till coop på 12 minuter (5 minuter före stängning), fast ingen tror att man ska hinna. Eller när man har skrivit upp allt som är kvar att göra innan sommarlovet och känner att man bara har superkoll på läget. Och såklart när man får stryka och bocka punkterna på alla färgglada hjärt-post-it-lappar i min kalender. Vad bra jag känner mig.  (Sen känner man sig lite dålig när man glömt göra religionsläxan juförsig)

PS. Jag älskar den där bilden. Skönigar ju!

Luften är full av sommarlovskänsla och snart är det barfotasäsong - va? Nej jag vet. Och jag har suttit ute i minilite kläder och cyklat och solat istället för att plugga kemi hela eftermiddagen. Och nu börjar alla människor leva igen - ser ni inte det? Folk är ute, bara sådär utan anledning. Jag tycker om det. Tänk att allt bara flyter på. Nu blåser vinden i träden så att de vinkar och jag är hungrig, så jag ska inte tänka mera utan äta pizza (förresten är jag barnvakt).

Plingplong. (och jag var 17 år ville inte va den som blev kvar )

Varför har jag fortfarande ont i min höft och varför funkar inte rexnet när jag som mest behöver det? Och kan ingen säga mig varför alla mina planer alltid spårar ur på något vis, och kan ingen bara berätta vad som händer? Det vore bra om någon kanske kom kom på att det vore smart att göra ett drag, för visst får man inte stå över i schack? Alltså man kan väl inte bara skita i att rubba sina gubbar - en bonde kan man väl flytta i alla fall. Bara göra typ rätt drag, så jag vet, för det känns som jag spelar två spel, hänger ni med? Det gör inget för det börjar bli bråttom nu.

PS. Jag är ett kylskåp med många magneter (olika sorter). Haha, ni fattar inte, alls. (Jag har 1000 ord till men det spelar ingen roll hur mycket jag skriver - jag kommer ingen vart i alla fall)

Ibland känns det som att jag lever i en bubbla med hala väggar. Jag halkar runt som på såpa och ingen kan fånga mig, ingen kan stoppa mig. Egentligen vågar jag inte alltid. Det är som när jag var liten och skulle åka de stora rutchbanorna på Fyrishov. Jag anade vad som väntade i slutet. Helst skulle någon stå där och ta emot mig. Men tillslut fick jag åka själv. Och kanske blunda. De som var modiga låg ner, då gick det ju extra snabbt. Blöt och kall blev jag. Tänk om jag kunde göra som en hund; bara skaka av sig allt vatten och springa vidare som om ingenting hänt. Fast det går ju inte. Jag var ju snabbast. Men kanske bara i min bubbla, eller. Finns det ingen botten där man kan vila? Jag gillar inte såpa (det är olika sorter tror jag)

Det var bra att jag inte åkte. Åkte på Sveriges Elevrådsmöten förra helgen. För jag hade den mysigaste helgen någonsin. Typ. Och så kände jag inte för det just då. Eller nåt. Och jag är ju inte ens med i elevrådet. Elevrådsstyrelsen.

Bara för att allt är sådär jättemysigt så känns det lite konstigt. På nåt vis. Vad hände med studsbollen då? Liksom. Vadå vi?

Igår sprang jag och Bella hela vägen till ICA. Vi sprang genom skogen, i mörkret med våra mobiler som ficklampor. Det var lite smålerigt. Och jag blev inte ens trött. Och idag har jag spelat piano. Och så har jag gått en lång promenad och fått blött och lockigt hår och ätit kycklingwook med nudlar och blivit jättemätt och skrivit och blivit inspirerad och sjungit och skrattat och tänkt en massa och frusit och inte alls varit ledsen för att det snöat och bara känt mig lyckligast i världen. Ungefär.

Jag är fri. (ibland tror jag att jag spricker)

Det spelar ingen roll om jag gömmer mig. Kanske mycket skugga runt omkring. Men jag har färgglada skor, så någon kommer tillslut avslöja mig. Jag kan krypa ihop till en liten boll. Jag kan kasta mig bort i ett hörn. Det spelar ingen roll. Jag är en studsboll. Så jag kommer tillbaka. Du hittar mig alltid, i alla fall. Det gör du, va?

Blundar lite kanske. Suckar. Lägger huvudet på sned. Sparkar fram och tillbaka med benen. Lyssnar till staden som vaknar. Stirrar ut ingenstans överallt allting som är värt att se fast det inte ens finns där. Ingen ser det du ser. Vickar på tårna. 09:09. Någon tänker i alla fall på dig. Det kanske är jag, om jag inte sover. Jag är morgontrött, visste du det? Nej, det är inte alls du. För du bor inte 100 meter över marken, bara i drömmarna när vi svävar omkring på luftpustar som maskrospollen. När tänker du då? Kanske nu. Om du inte sover och vickar på fötterna i sömnen. Det spelar ingen roll. Jag tror att vi kommer springa och springa och springa. Och sen kommer ändå någon hejda oss. Och sätta oss på samma buss. Men vi behöver kanske någon, någon som kör bussen. (Och gör allt åt oss?) Det är lätt att ta fel buss, du vet för att alla ser likadana ut. Du förstår hur jag tänker. Men jag tror inte du förstår mig än. Jag tror du är förvirrad. Jag vill det inte. Jag är bara komplicerad. Ja, och fast det inte syns så ville jag kolla runt hörnet när du gick och vinka. Du vinkade inte åt mig. Inte så jag såg det i alla fall. Fast det kanske var för att jag glömde se efter. Jag borde börja göra det.

Nu sitter jag i en sådan där konstig sits. Den är bekväm. Fast jag vet att den är helt fel. Jag borde inte vila fötterna och fisa äggfjärtar nu. Tänk så blir det helt knas. Jag får bara hålla tummarna. Jag kan inte göra något. Men det kan bli bra. Det blir det. Varför vet alla typ allting? (när jag är som tusen frågetecken tillsammans).

paus.

Tankepaus.

Det här blev inte bra. Det här blev inte alls bra. Jag har varit bortrest. Ifall ni undrar. Jag är jättesjuk och orkar inte sitta vid datorn. Det är så mycket som har hänt. Jag. Allt kretsar egentligen inte alls runt mig. Nej ingenting. Jag är lycklig. Jag tror jag kan flyga. Jag borde ha gjort så mycket mer. Men det gjorde jag inte. Allt fortsätter. Vib ryr oss inte okej? Jag är sjuk och ska sova vidare.

Men jag tar en paus, right?