CATHARINA

Blundar lite kanske. Suckar. Lägger huvudet på sned. Sparkar fram och tillbaka med benen. Lyssnar till staden som vaknar. Stirrar ut ingenstans överallt allting som är värt att se fast det inte ens finns där. Ingen ser det du ser. Vickar på tårna. 09:09. Någon tänker i alla fall på dig. Det kanske är jag, om jag inte sover. Jag är morgontrött, visste du det? Nej, det är inte alls du. För du bor inte 100 meter över marken, bara i drömmarna när vi svävar omkring på luftpustar som maskrospollen. När tänker du då? Kanske nu. Om du inte sover och vickar på fötterna i sömnen. Det spelar ingen roll. Jag tror att vi kommer springa och springa och springa. Och sen kommer ändå någon hejda oss. Och sätta oss på samma buss. Men vi behöver kanske någon, någon som kör bussen. (Och gör allt åt oss?) Det är lätt att ta fel buss, du vet för att alla ser likadana ut. Du förstår hur jag tänker. Men jag tror inte du förstår mig än. Jag tror du är förvirrad. Jag vill det inte. Jag är bara komplicerad. Ja, och fast det inte syns så ville jag kolla runt hörnet när du gick och vinka. Du vinkade inte åt mig. Inte så jag såg det i alla fall. Fast det kanske var för att jag glömde se efter. Jag borde börja göra det.

Nu sitter jag i en sådan där konstig sits. Den är bekväm. Fast jag vet att den är helt fel. Jag borde inte vila fötterna och fisa äggfjärtar nu. Tänk så blir det helt knas. Jag får bara hålla tummarna. Jag kan inte göra något. Men det kan bli bra. Det blir det. Varför vet alla typ allting? (när jag är som tusen frågetecken tillsammans).