CATHARINA

Jag trodde det verkligen inte. Det var som att gå in i en annan värld. Jag förstod, insåg, att allt inte var som det såg ut. Människor går runt och bär på ett skal, som ett skydd. Men mot vad? Ibland är jag naiv. Eller jag är väl det jämt. Tror på sanningen. Att ärligheten varar längst.
Blickar så kalla att frost lade sig på hjärtats tunna yta. Rotade sig ned i hjärtats djup. Som bitter sorg. Men kan man sakna något som egentligen aldrig fanns? Eller som finns, men ändå inte är verkligt? Ändå finns den kvar. En falsk skenbild. Men vad finns där innanför? Finns där ens någonting?
Lättlurad. Jag vet. Men det spelar faktiskt ingen roll. Har så mycket mer.Jag kommer inte sakna.
Men bara att man vet att man har förlorat, som att ha gått på ett skämt. Det är svårt att erkänna. Det finns ingen anledning att gråta, ingen anledning att le. Bara att konstatera... och godkänna.

Det är inte samma sak som att bevara en hemlighet. Jag har många hemligheter, och jag behåller de helst för mig själv. Tryggast så. Inte för att jag inte skulle kunna berätta det, men jag vill inte. Det bara är så.
Jag kommer inte ändra på mig. Och troligtvis ingen annan heller.
Måste erkänna att jag är besviken.