En dyster skolbänk
Tillbaka. Nu sitter jag här igen. Jag har återvänt till min dystra skolbänk.
När jag var hemma levde jag i en annan verklighet. Långt bort från alla bekymmer och skoluppgifter. Seglandes på moln, glatt omedveten om de problem som väntade mig runt hörnet.
Men varför sitter jag här då? Varför låter jag min dyrbara tid rusa iväg, utan att lämna ett spår efter sig?Jag vet inte varför jag gör såhär. Det bara blir så.
Det är som att springa ett marathonlopp, och stanna vid mållinjen. Jag låter alla springa förbi mig, i sista stund. Jag snubblar på målsnöret, och kan inte annat än famla mig fram. Tänk dig att ha planerat hela loppet in i minsta detalj, till och med ha börjat springa. Ja, om du var ända vid mållinjen, när du inte kunde bestämma dig, för vad du egentligen ville.
