CATHARINA

Jag speglar mitt ansikte i ett fat svartare än den mörkaste vinternatt. Min spegelbild flyter omkring, på ett böljande, bottenlöst hav. Som ett löv, virvlande genom det kalla höstlandskapet. Fångad av vindens kraft, förs det genom tid och rum, i en oändlighet. Mitt på fatet ligger två gyllenbruna, omsorgsfullt flätade kanelbullar, med pärlsocker likt stora daggdroppar klamrande sig fast, i det ögonblick solen skänker sina första strålar i den ljusa gryningen. Min mormor gör världens godaste kanelbullar.
Och nej, jag har inte tänkt satsa på en karriär som poet. Jag får huvudvärk bara jag läser en rad till av mitt sanslöst invecklade och motbjudande stycke. Men det jag egentligen bara ville säga var att jag nyss åt två kanelbullar. Och de låg faktiskt på ett modernt, lite flashigt, svart fat. Inte illa. Nej, inte alls illa.
Gott var det, i alla fall!
ciao.