CATHARINA

Alldeles nyss läste jag ett inlägg. Minns inte från vilken blogg det var. Någon på bloggtoppen (leta om du är vetgirig). Denne hade skrivit om hur ful hon kände sig när hon dagligen stötte på söta människor, som utan att anstränga sig lyckades se så fina ut. (Bör tilläggas att hon såg väldigt söt ut). Hur som helst förstår jag inte. Alltså. Vem är det egentligen som kan säga att någon är ful? Vadå ful? Vad menar med det egentligen? Är man ful när man inte ser ut som alla andra, eller när man inte ser ut som samhället anser sig veta att man ska göra? Är det en rädsla för det okända? Det värsta som finns är när man hör spydiga kommentarer om folk, angående deras utseende. Vad ful hon är. Oj han var ful. (Grr..Ditt ansikt är ful själv! Haha, jag skojade). Man kan inte döma någon efter deras utseende, och inte heller säga att någon är ful. Förr i tiden var det fint att vara tjock, nu är det det mest föraktade i dagens samhälle. Man ser ned på de tjocka människorna, men prisar de smala. Dessutom, vart man än går, ser man att folk tittar på en. registrerar, och, kanske omedvetet, sorterar in en i en kategori, beroende på utseende. Det spelar faktiskt ingen roll hur man ser ut. Och jag tror att, även fast man kanske inte har det mest fördelaktiga utseendet, utåt sett, så blir man tusen gånger sötare än den mest spacklade tjejen, om man har en fin insida. Säg aldrig att du själv är ful. Kolla dig i spegeln och säg: Jag är fin på mitt sätt. På så sätt är vi alla fina. Men det bästa är att vara fin inuti, det är den skönhet jag önskar mig mest.