Lurad!
Ibland är jag faktiskt bra. Ja, nästan så att jag är lite stolt sådär. Inte för att det är någon jättebragd eller så, men det känns ändå coolt. Jag lurade Anna. Så grundlurad. Men nu vill hon knappt erkänna det. Haha. Såhär var det: Annaa snackade med mig på msn, och berättade att hon pratade med nån snubbe. Jag frågade hur han såg ut, och hon skickade bild. Då fick jag en genial cattis-idé! "Jag döööör, Anna det är ju min kusin!" Och vips var jag indragen i världens skämt. Det var otroligt kul, när jag drev med henne hela kvällen, och innan jag hunnit avslöja att det hela var ett skämt stängdes internet av. Yes. Ni undrar säkert hur jag kunde veta så mycket om denna okända kille?! Men jag tjorvade till det helt enkelt, sa att våra familjer var i släktfejd, och inte ville att hon skulle nämna mitt namn, eftersom vi skulle träffas för första gången på väldigt länge, på fredagen (på släktträff). Jag sa att det skulle bli pinsamt för mig att träffa honom, om hon pratat om mig med honom. Det roligaste var på fredagen när anna ropade på mig: "Cattis! Kom!". "Visst är du alltid glad?" Jag bara "Jaa.." och skrattade. "För jag påpekade att han alltid var glad, och då sa han att det låg i släkten!" Hahahaha. Hur som helst så kunde jag inte sluta när jag börjat, så jag höll på hela veckan, ända till dagen efter den oexisterande släktträffen... Då mesesade jag värsta längsta smset som spårade totalt. Och väl i skolan hävdade hon att inte gått på den (?!) förrrän på förrän på fredagen. Jaja, Anna. Det är okej. Det är faktiskt okej att bli lurad. Det är bara det att jag ofta är väldigt extrem.
