CATHARINA

Jag är inte ens stressad. Inte ett dugg. Det är konstigt. Jag har blivit immun mot stress. Imrogon på morgonen ska jag skriva nationellt prov i engelska A, och senare på eftermiddagen har jag ett fysikprov som jag inte pluggat till än (funderar på att göra det nu). Men ändå är jag kolugn. Det är nästan lite kusligt vad van man blir med stressen. Man lever vidare. Lådsas inte om som att det är något som händer. Men vad ska man göra liksom?



Fysik som vanligtvis är stressfaktor nummer 1.

Det finns ingen stress mer. Inget finns. 
Hur vet vi att vi finns? Vet vi ens? Jag vet. Jag äter, därför lever jag.