CATHARINA

Ni anar inte vad jag såg idag. Mer än alla fjuttiga vårtecken tillsammans. Jag har inte berättat det för någon än, men jag såg faktiskt en humla. Ja, en levande, alltså. Den bara flög omkring där, som om det var den mest naturliga saken i världen. Det är faktiskt inte sommar än, och de brukar inte damma vingarna såhär tidigt. Nu låter det som att jag var asglad över att se en humla. Dessvärre var jag inte det. Höll mig på tryggt avstånd så gott det gick. Det är nästan så att jag nu senare får för mig att allt bara varit en illusion, en dröm, eller nåt. Men icke sa nicke. Jag såg den.
Mitt i all vårinspiration har jag också passat på att sy en klänning. Sådär huxflux föddes idén, och lika snabbt (nästan) fanns den där. Här är min saga om hur min klänning kom till:


Det började med att jag skissade två mönster som var sådär lagom söta. Jag stod i valet och kvalet, och valde helt enkelt den som passade bäst till tyget jag hittade. Det hade mamma köpt när jag var miniliten typ. Därefter ritades mönstret upp. Efter det var det bara att sätta igång att sy. Men allt var inte frid och fröjd. Jag stötte på problem som ledde till att jag var tvungen att sy in en slits på båda sidorna. Slutsligen sydde jag på två små söta fickor. Och såhär blev det  resultatet:



Jag blev rätt nöjd ändå. Man har ju inte särskilt stora förhoppningar när man själv är sömmerska, men men...
Nu ska jag pysa i säng. Det är en ny dag imorgon också. En ny dag, en ny morgon. Och snart är det påsklov!