Hörseldoktor?
I min familj har vi delade viljor. Nästan alla älskar att diskutera, vilker ger halvtaskiga resultat. Exempel: Varje gång jag säger någonting och person X hör fel uppstår följande scenario (se nedan):
"Du sa fel"
"Nej? Det sa jag inte. Du kanske hörde fel?"
"Nej. DU SA FEL"
"Alltså. Vad är mest troligt: Att jag, som vet vad jag tänker säga, inte vet vad jag själv säger, eller att du, som inte har den blekaste aning om vad jag faktiskt menar, hör bäst? Och människa. Du kan faktiskt höra fel. Det är okej. Men man vet när man själv säger fel."
"Cattis! Du kan aldrig erkänna att du säger fel. Det är alltid jag som hör fel. Jämt" (argumenteringen fortsätter i cirka tio minuter. Det vi kallar ordbajsa..)
"Det råkar inte vara tvärtom? Så att det är du som ALDRIG NÅGONSIN hör fel. Jag vet när jag säger fel. Det bara är så. Och du vet mycket väl att jag många gånger sagt att jag själv, säkert hört fel."
"Du har ju AALDRIG sagt fel"
"Jag tror jag ska börja skriva upp alla gånger, för det börjar bli tjatigt att du säger sådär varenda gång"
Jag brukar klara mig undan med att säga ungefär "oj, jag måste ha sagt det snabbt eller pratat otydligt". Men det gäller att vara skärpt, annars ligger man risigt till. Då kommer man aldrig ur diskussionen. Grejen är att liknande diskussioner uppstår VARJE VECKA. Ibland flera gånger. Helt sjukt. Och som jag sa, oftast pratar jag över det. Hade jag sagt fel så många gånger som han påpekar skulle någon annan också ha påpekat det. Eller hur? Och dessutom säger samtliga av mina syskon också fel allt som oftast, även fast de inte diskuterar. Han påverkar kanske sin omgivning, så att de helt enkelt säger fel? Vad är mest troligt. Liksom. Hörseldoktor nästa, tro?
"Du sa fel"
"Nej? Det sa jag inte. Du kanske hörde fel?"
"Nej. DU SA FEL"
"Alltså. Vad är mest troligt: Att jag, som vet vad jag tänker säga, inte vet vad jag själv säger, eller att du, som inte har den blekaste aning om vad jag faktiskt menar, hör bäst? Och människa. Du kan faktiskt höra fel. Det är okej. Men man vet när man själv säger fel."
"Cattis! Du kan aldrig erkänna att du säger fel. Det är alltid jag som hör fel. Jämt" (argumenteringen fortsätter i cirka tio minuter. Det vi kallar ordbajsa..)
"Det råkar inte vara tvärtom? Så att det är du som ALDRIG NÅGONSIN hör fel. Jag vet när jag säger fel. Det bara är så. Och du vet mycket väl att jag många gånger sagt att jag själv, säkert hört fel."
"Du har ju AALDRIG sagt fel"
"Jag tror jag ska börja skriva upp alla gånger, för det börjar bli tjatigt att du säger sådär varenda gång"
Jag brukar klara mig undan med att säga ungefär "oj, jag måste ha sagt det snabbt eller pratat otydligt". Men det gäller att vara skärpt, annars ligger man risigt till. Då kommer man aldrig ur diskussionen. Grejen är att liknande diskussioner uppstår VARJE VECKA. Ibland flera gånger. Helt sjukt. Och som jag sa, oftast pratar jag över det. Hade jag sagt fel så många gånger som han påpekar skulle någon annan också ha påpekat det. Eller hur? Och dessutom säger samtliga av mina syskon också fel allt som oftast, även fast de inte diskuterar. Han påverkar kanske sin omgivning, så att de helt enkelt säger fel? Vad är mest troligt. Liksom. Hörseldoktor nästa, tro?
Kommentarer
Trackback
