CATHARINA

Jag sitter framför datorn. Låter åter igen tiden vandra iväg utan att jag användt den väl. Varför sitter man här? Varför låter man så många timmar av sitt liv suddas ut och försvinna, utan betydelse, utan mening? Som att hälla ut maten på marken framför de hungriga barnen i Afrika, för att sedan trama ned den, och vända ryggen till. Med stängde öron och hårt hjärta gå därifrån i takt med den dystra klangen ett barns snyftande frambringar. Vi kan inte stoppa den. Det finns ingen paus på livet. Och ändå sitter jag här. Skriver. Utan att egentligen leva. Skriver man för att man måste eller för att man vill? Det känns som att jag inte har något att skriva. Men när jag ändå sätter mig ned, strömmar orden längs tangentbordet, utan uppehåll.
Berätta för någon du tycker om, att du gör det. Så denne någon inte försvinner, utan den vetskapen. Kanske du ångrar det sen.