Jag vet, ja, jag vet.
Jag har insett det själv. Ingen behöver säga det. Jag vet. Ja, jag vet. Denhär bloggen har spårat totalt. Allt blir bara knäppare och knäppare. Men. Vad ska jag göra åt saken? Vad gör ni när tiden rinner er ur händerna? När man var liten ville man bli stor, och när man blir stor vill man bli liten. Är vi aldrig nöjda? Jag vill vara såhär. Såhär gammal. Men ändå fortsätta. Fast det bästa är ändå nu. För det är nu vi lever. Precis, just nu.
Kommentarer
Trackback
