CATHARINA

Man lever nu. Alltid nu. Men det är så lätt. Ibland backar man, kollar sig över axeln, och låter blicken fastna där. Då kan man råka springa rätt in i en lyktstolpe. Men samtidigt är det lätt att se låångt, långt bort. Bortom alla horisonter och tidsramar. Man glömmer bort stegen man tar, och stannar upp i en framtidsdröm. Man slits fram och tillbaka, utan att kunna hålla sig fast i nuet. Det är som när man går på ett rullband, istället för att låta den ta sin egen tid springer man före, och ser tiden rinna förbi. Eller kanske man springer bakåt, mot rullbandets riktning. Bara för att se om man glömt något längst bort? Är det så vi är? ... Och är det så vi ska vara?



Försöker fånga tiden. Hålla den tryggt i min hand, utan att släppa lös den. Men jag kan inte.