CATHARINA

Jag är inte hungrig. Jag är inte mätt. Jag är inte trött. Jag är inte pigg. Jag är inte ledsen. Men samtidigt inte glad. Men jag tänker bara. Jag filosoferar. Utan tankar. Full av tankar. Jag lyssnar. Men allt försvinner. Hjärtat dunkar. Det hotar att spricka. Spricka av minnen, tankar och önskningar. Förväntningar. Mitt i allt vill jag le. Som i min saga. Jag vill alltid leva nu. Men ändå någon annanstans, i någon annan tid. Med någon annan. Jag vill så mycket. Och på samma gång så lite. Allt är så bra. Så bra det kan vara. Jag vill fortsätta som nu. Jag vill sjunga. Jag vill spela. Men jag måste äta nu. För allt går vidare. Allt har en gång. Luktar det mat. Då ska man äta. Så är det bara. Det är inget jag kan ändra på. Inget jag vill ändra på. Även fast jag vill så mycket.