CATHARINA

Så mycket minnen bubblar iväg med mig. Jag stundom ler, stundom rynkar på ögonbrynen. Vet inte vad jag ska tänka. Minns. Det gör jag. Mycket och ofta. Jag känner mig som en gammal tant när jag sitter och tänker på gamla tider. Även om man fortfarande räknar dessa minnesvärda år på ena handen. Vissa minnen får man visserligen använda båda händerna för att räkna åren bakåt. Men de mest betydelsefulla kan jag samla i min knutna näve. Den knutna näven, som ska föreställa storleken på mitt hjärta. Tänk att det är så litet, och ändå håller igång hela min kropp. När jag springer, springer det med mig. När jag sover, vilar det med mig. När jag skrattar, skrattar det också, även fast jag ibland får både magvärk och andnöd då. Hjärtat följer alltid med. I vått som torrt. Men ändå är det kanske det som en gång måste svika. När man ska lämna denna jord. Allt kommer inte vara förevigt. Och det är väl så det ska vara. I guess.