CATHARINA

Solen lyser på de gula tegelväggarna. Klarblå himmel. Så oskyldigt blå är den. Man vill röra, snudda den, försiktigt, för att känna om den är sådär mjuk som den ser ut. Lite vitt bomullsstoppning har läckt ur. De ligger spridda över det väldiga täcket. Och det är ingen som ar bort de. Täcket är rent. Någon har nyligen tvättat det. Det regnade ju i måndags. De gröna tallbarren skär en vacker kontrast mot denna himmel. Det är så vi kallar vårt tak. Taket som vattnar blommorna, om vi glömmer, taket som skuggar oss när det är varmt, taket som vakar över oss. Fridfullt och tyst. Under det är vi trygga. Eller är vi det? Kanske kommer någon ta sönder vårt tak. Vad gör vi då?