Stegen blir tunga
Jag är trött. Men det är inte mycket kvar nu. Bara några steg, en liten bit. Jag måste bara kämpa mig fram till den sista anhalten. Där framme, där jag får vila. Jag älskar trygga hamnar, som jag kan stödja mig på innan jag tar nästa steg. Dessa hamnar av glada besked, som peppar mig. Får mig att orka lite, lite till. Jag önskar och hoppas verkligen. Ett handtag. Jag skulle bli så glad. Jag vill vara nöjd. Jag vill att de ska vara stolta. Ja, jag ler. Jag ler inte bara för att. Eller jo, bara för att. Bara för att jag är jag.
Kommentarer
Trackback
