CATHARINA

Idag hade vi svenskaredovisning. Vi skulle prata om upplysningen. Vi fick i förväg bestämma vilken målgrupp vi ville ha. Vi valde förskola (typ 6åringar). Det var ett misstag. Eller. Okej. Såhär gick det till. Vi hade hämtat 1000 kuddar från dramasalen, eftersom vi skulle sitta i en ring på golvet. Våra kära klasskamrater (som agerade - och förvandlades till - ungar) satte sig inte, trots vår klara uppmaning, varannan flicka, varannan pojke. Jag fick kraxa: "Var tysta nu barn", gång på gång. (Det funkade inte - Det finns inga sexårsgrupper på 40 pers). Det var jag som började prata. Och då gick det rätt bra. Nästan alla satt tysta och lyssnade. Sedann var det någon som frågade en fråga då och då, och kom med små spontana grejer, vilket funkade bra. Men sedan tröttnade dom. När Julia skulle snacka började de viska massa, så vi skyndade upp och började sträcka på oss. Efter det var det kaos. "Fröken han slår mig!" (varpå jag byter plats och de som satt bredvid mig börjar böla). Någon lipar och ropar "bajs, prutt!". De byter plats. "Jag vill sitta i frökens knä". Nej då blir det ju orättvist mot de andra barnen. Skriker att de vill höra en Bellman-historia (den var inpanerad sist!). De skickar lappar. Tillslut läser vi upp lappen högt "Får jag chans på fröken?". Det får vi ta senare, på rasten helt enkelt. Alla börjar lugna sig. Ingen vill höra om Bellmans liv. Bara jag som blir ledsen när Bellman dör. "Vi får ta resten en annan gång, nu är det rast" Puh. Resultat: Katastrof (eller något liknande).