CATHARINA

Vissa gånger blir jag stolt över mig själv. Ja, det finns tillfällen då jag känner mig riktigt nöjd. Det kan vara när jag skrivit något riktigt fint, målat en fin bild, eller som i fredags när jag varvade på brännbollen. Det sistnämnda händer inte ofta. Jag har kanske varvat en enda gång i mitt liv, tidigare. Jag är värdelös på brännboll. Jag kör med kärringracket. Faktiskt har jag lärt mig av mina misstag. Nuförtiden kör jag oftast låga bollar, förr gav jag alltid motståndarna gratispoäng i form av enkla lyror. I fredags skjöt jag ett lågt skott. Gav inte bort några poäng för onödiga lyror. Sedan sprang jag abra helt enkelt. Jag skulle kunnat sluta här. Och bara visat den blankputsade, vackra sanningen. men så enkelt var det dessvärre inte. Anledningen till att jag lyckades varva var att bollen kastades tillbaka alltför långt från brännaren, som var slö, och inte orkade springa för att hämta bollen. Det orkade jag. Och jag var typ lycklig när jag kom i mål. Vårt lag vann med två poäng. tack vara min fantastiska varvning. Det känns bra.