CATHARINA

Jag skulle kunna skriva att jag är en ond människa. Ja, rätt igenom. (Visst det är jag nog. Jag är verkligen inte genomgod!) Och att allt jag vill göra i framtiden egentligen bara hänger på en skör tråd. Ja, på denna sköra tråd av drömmar och illusioner dinglar bokstäverna i orden ära och pengar. Jag skulle kunna säga att hela livet, alla framgångar och målsättningar, är uppbyggt av dessa hårda ord. Tätt staplade. Jag skulle kunna säga att man framför denna tegelmur (av drömmar om ära och pengar) hänger en vacker silkesgardin med snirkliga broderier, i blomstermotiv, som representerar alla dessa fina fraser om konstnärssjälar som strävar efter att få skapa, utan att bry sig vad människor omkring de tycker, om författare som egentligen bara älskar språket och om sångare som sjunger bara för att det är vad de älskar att göra.

Men det kan jag inte. För jag tror det inte. Jag älskar att skriva. Jag skriver varje dag. Det är mitt sätt att uttrycka mig. Jag har absolut inga problem med att uttrycka mig muntlig. Nej, verkligen inte (jag är en etisuastisk pratkvarn), men ofta känner jag att jag bara vill skriva av alla mina tankar. Jag vill spara minnen. Små, som kanske för andra är knappt märkbara, men för mig betyder så mycket. Jag älskar att skriva i gåtor. För den som läser får tolka själv. Jag behöver inte vända hela mig ut och in. Avslöja allt och inget. Det behöver jag inte. Aldrig. Jag älskar att måla. Jag älskar färger. Jag älskar att skapa och måla. Och det kommer jag alltid fortsätta med, hela livet. vare sig jag kan tjäna pengar på det eller ej. Och jag älskar att sjunga. Jag sjunger jämt. I skolan nynnar jag bara tyst för mig själv. Hemma sjunger jag ut för full hals dagarna i ända. Jag älskar att sjunga. Jag lär mig sång efter sång efter sång. Och som att jag tänker sluta sjunga! Men jag tror inte jag kommer få särskilt mycket ära för det. Inte om jag inte kämpar för det. Sista grejen. Jag vill bli volontärarbetare, eller kanske missionär. Jag vill göra något för andra människor. Men inte för ärans skull. Verkligen inte. Jag längtar tills jag får göra det.