CATHARINA

Jag kände mig som en kvist. En liten, skör kvist. Inte en tunn från en björk som är lite seg och inte går av förrän efter man har böjt den, fram och tillbaka, några gånger. Nej. En uttorkad ensam kvist på marken, som någon tog upp, knäckte hastigt mellan två fingrar för att sedan låta falla snabbt mot marken. Obrydd om fallets höjd, och smärtan i landningen. Jag började tänka. Vet inte om jag tejpades ihop, eller om jag, som en mask, ålade mig vidare, utan den avbrutna delen. Men lever det gör jag. Och jag fortsätter med det.