CATHARINA

Jag står i en korsning. Tror jag. Jag kan inte vänta för länge. Snart är det grönt ljus. Men hur ska jag veta vilken väg jag ska ta, när ingen har sagt det till mig? Ibland är det så svårt att ta steget. Jag tänker för mycket, ofta. Jag vet. Tänker man för länge på nästa steg, kommer man tillbringa livet stående på ett ben. Det är ju sant. Jag är ju inte så egentligen. Jag är impulsiv som bara den. Men just nu. Varför skulle jag inte våga? Vad skulle jag vara rädd för? Ingenting. Jag lever nu. Men. Jag hatar korsningar.