Mitt solsken
Det är ett solsken. Det är två. Det är flera. Jag kan inte räkna de. Alla bryr de sig. Men jag går inte ut till de. Nej, jag stannar här inne. Jag stöttar armbågarna lätt mot fönsterbrädan, ler för mig själv och låter blicken flyga över allt det vackra som strålarna berör. Egentligen skulle jag behöva några strålar mot mitt ansikte. Men jag går inte ut. Jag låter mig inte bländas. Jag sitter inne och kollar på. Jag öppnar inte dörren eller fönstret, för att låta en ensam stråle söka sig in. Nej, inte ens lite.
Varför är vi inte där just nu. Varför så långt borta, från varandra?
Kommentarer
Trackback
