CATHARINA

På morgonen väcker solen mig jag ler tar steget ut genom fönstret springer på bomullsmolnen jag vet att jag svävar om jag kastar mig ut i friheten men jag vågar inte längre än att trippa på tårna och sträcka mig uppåt mot drömmarna och jag är lycklig så att jag spricker och jag vet att jag snart ska våga lita på de dolda vingarna som jag bär på likt en fallskärm som jag egentligen vill testa fast jag missat varje tillfälle hilmen bjudit och jag springer och jag skrattar och jag gör allt jag alltid velat kunna och jag hoppar drömhopprep och blir aldrig trött sen vet jag inte vad som händer för jag blundar en sekund för länge och molnen är ovanför mig istället för under och ingenting stämmer och regnet blir vattenpölar i mina ögonvrår och det blir lerigt och smutsigt och jag glömmer att jag älskar regn och saknar istället även fast det inte är någon idé och jag inte vet vem jag tävlar emot och jag slarvar bort bokstäverna bland tankarna och önskningarna för visst får man önska sig något när alla siffror är lika på digitaluren fast alla klockor går olika och man inte kan veta om någon tänker på en i alla fall och man aldrig vill sätta en punkt någonstans någonsin inte än för att allt är för lika och något nytt måste hända nu och det bara är jag som kan bestämma vad nästan

jag borde sova och vakna igen sen när jag klättrat upp för stegen till sagovåningen där jag egentligen bor som jag inte sagt till någon men alla vet har ni märkt vad jag har märkt jag vill ha blå tapeter inte bruna eller fyrverkerier då tänker man för mycket nej det är bra att tänka men varför köper jag rött då kanske