CATHARINA

Det är januari. Jag vet. Det har gått två månader sedan jag klippte håret och det har växt knappt fem centimeter. Är inte det mycket? Är inte det ganska konstigt. Det är ju januari. Och i januari ska det vara snö och vinter. Det ska knarra under fötterna när man går (okej, springer) till bussen på morgonen, man ska inte kunna gå i tofflor. I januari ska det inte regna. Det ska inte vara lerigt, kanske slaskigt på sin höjd (inte ens slask har vi). Det ska vara försenade bussar (det är de juförsig alltid) och. Och. Och. Men så är det inte. För i år glömde vädret bort vintern. Jag hörde om någon som sett vårtecken, jag fryser nästan inte alls och snart börjar folk kolla snett på mig i min dunjacka. Det var kanske därför jag blev lurad. Lurad är fel ord. Jag köpte en vårjacka. Det var ett bra köp. Den finaste jag köpt. Men konstigt. För det är januari, och egentligen vinter ju. (Tänk så blir det ingen mer vinter i år - jag saknar de svenska vinter med massor av snö. Det är kallt, men det är så det ska vara också). Det är januari - och alla tror det är vår. (Men varför köper inte affärerna in vårkläder än?)