På blomsterängar
Jag gick på en blomsteräng. Jag sprang över en blomsteräng. Kikade bara lite i smyg. Snabbt. Jag såg en fin blomma. Jag fortsatte. Jag såg den igen. Och igen. Och igen. Den var fin varje gång. Jag har korsat marken flera gånger. Men ängen är så långt borta, och jag kan inte flyga. Jag har inga vingar att flaxa med. Någon visade mig en ny blomma, den var uppdragen med roten, placerad på min egen äng (jag såg det, för den var ny). Den försökte inte synas. Snarare trivdes den i skuggan av de andra. Men den var den finaste av de alla. Jag hittade den. Och den försvann. Tillbaka till blomsterängen längre än fotsteg bort. Kan du lära mig sväva, utan att undra? Jag ska kolla närmare på den nästa gång jag möter dess världsfält. Jag är rädd för att trampa fel och bryta ömtåliga stjälkar när jag inte ser. Det är lätt, på blomsterängar.
