CATHARINA

Ibland är det svårt att erkänna något för sig själv. Och trots att man vet det så är det inte ett faktum förrän man avslöjat det. Därför säger man inget. För man är rädd för sin egen reaktion. Det är som när någon tänder lampan i sovrummet på morgonen och man inte vill att det ska vara morgon än. Man blundar det hårdaste man kan och drar täcket över huvudet, som om lampan skulle slockna, för att man låtsades att den inte fanns. Fast det såklart. Ligger man där hela dagen kanske någon tillslut släcker den. Eller så stiger man upp själv och gör det. Fast då har man ju insett det. Då har man erkännt det för sig själv. Ska jag släcka lampan?