CATHARINA

Förut sa jag "nudda mig inte jag kan gå sönder". Jag var klen som en isbit. Smälte så fort jag mötte värme, om ens bara en snudd från ett finger. Så då sprang jag bort. Jag gömde mig på nordpolen - eller något. Där byggde jag en bonad, en mur, av plexiglas. Nu kan du knacka hårt. Jag känner ingenting. "Hallå", "hallåå". Det ekar knäppt. Hör ni? Kanske vinkar du och ropar jättehögt. Jag ser inte - jag kollar bort. Jag hör inte - "nejmen förlåt, man hör inget hit in". Blir du sur? "Det är väl inte mitt fel att det är plexiglas heller". Nej juste, för så är det bara. Men äsch, så fånigt. Jag går ut igen. Det ekade så mycket att jag hör mina egna ord gång på gång, från igår från i förrgår från i förrförrigår. Du får snudda mig. Jag går inte sönder. Nej heller. Inga isbitar här inte. (precis som alla andra bara - kanske).