CATHARINA

Det är januari. Jag vet. Det har gått två månader sedan jag klippte håret och det har växt knappt fem centimeter. Är inte det mycket? Är inte det ganska konstigt. Det är ju januari. Och i januari ska det vara snö och vinter. Det ska knarra under fötterna när man går (okej, springer) till bussen på morgonen, man ska inte kunna gå i tofflor. I januari ska det inte regna. Det ska inte vara lerigt, kanske slaskigt på sin höjd (inte ens slask har vi). Det ska vara försenade bussar (det är de juförsig alltid) och. Och. Och. Men så är det inte. För i år glömde vädret bort vintern. Jag hörde om någon som sett vårtecken, jag fryser nästan inte alls och snart börjar folk kolla snett på mig i min dunjacka. Det var kanske därför jag blev lurad. Lurad är fel ord. Jag köpte en vårjacka. Det var ett bra köp. Den finaste jag köpt. Men konstigt. För det är januari, och egentligen vinter ju. (Tänk så blir det ingen mer vinter i år - jag saknar de svenska vinter med massor av snö. Det är kallt, men det är så det ska vara också). Det är januari - och alla tror det är vår. (Men varför köper inte affärerna in vårkläder än?)

Jag gick på en blomsteräng. Jag sprang över en blomsteräng. Kikade bara lite i smyg. Snabbt. Jag såg en fin blomma. Jag fortsatte. Jag såg den igen. Och igen. Och igen. Den var fin varje gång. Jag har korsat marken flera gånger. Men ängen är så långt borta, och jag kan inte flyga. Jag har inga vingar att flaxa med. Någon visade mig en ny blomma, den var uppdragen med roten, placerad på min egen äng (jag såg det, för den var ny). Den försökte inte synas. Snarare trivdes den i skuggan av de andra. Men den var den finaste av de alla. Jag hittade den. Och den försvann. Tillbaka till blomsterängen längre än fotsteg bort. Kan du lära mig sväva, utan att undra? Jag ska kolla närmare på den nästa gång jag möter dess världsfält. Jag är rädd för att trampa fel och bryta ömtåliga stjälkar när jag inte ser. Det är lätt, på blomsterängar. 
 

Världen består av många pussel. De är som världsdelar, fast ändå inte. Två pusselbitar kan bo på samma världsdel, men samtidigt höra till ett varsitt pussel. Ibland tar vi fel. Bara för att båda bitarna är en bit av en blå himmel, betyder det inte att det är samma. Man kan vara envis. Med våld se till att de sitter ihop, i pusslet. Sedan blir det tomt. När någon märker att det blev fel. Fel pusselbitar. Det var fel nyans. Nyans på himlen. Lite för mörkt. För mörkt för att se några goda utsikter. Så man börjar om. Med pusslerna.

Ibland hänger jag inte alls med i svängarna. Då har jag egentligen bara lust att resa mig upp: "Va?!" Gestikulera sådär fult med händer och armar i vädret. "Jag fattar inte". Alltså Annika, vad var grejen? Jag tror vi har missat något. Något väsentligt. Typ.

Let's run together.

Ibland vore det bättre om det bara fanns en stjärna på himlen. Tänk att man kan se Karlavagnen när man är i Grekland. Och vissa stjärnor ser man bara ibland. Då glömmer man bort hur fina de är. Så jag vet inte. Jag kan inte. Vilken är den finaste stjärnan? Tänk så slocknar den.