CATHARINA

Jag sitter framför spegeln. Tittar på mig själv. Lägger huvudet försiktigt på sned. "Hej". Tystnad. "Vad heter du?". Blinkar några gånger. Och småler. Vad har jag lärt mig egentligen? Jag vill skriva om mig själv. Jag vill skriva om vad jag har lärt mig, på vilka vägar jag gått, vilka rödljus som hindrat mig, vems kryckor jag stött mig på och vilka blommor jag glömt vattna. Jag vill berätta om vilka dagar jag minns, om vilka solar som lyst upp min närvaro och om vilka skor jag velat bära när jag sprungit barfota. Men det gör jag väl inte. Jag är tyst. Mest.

Lite inspiration i vardagen (juste, det är ju helg nu). Jag älskar rött och längtar efter varmare värder, så att man kan börja klä sig lite fint igen. Vinterjackor är varma och sköna, men visst vore det väl underbart att kunna vara utomhus, utan att likna en stoppad raggsocka. Det är inte ens många veckor kvar till sportlovet. Och efter det är det ju vår. Väl? Fast först vill jag hinna åka lite skidor helst.


PS. Jag tror min skärm på mobilen börjar dö. Bara på tal om rött, tidigare. Jag vill ha en röd, fin. Gärna. (klicka på bilden ovan, för förstoring)

  

Allt har blivit annorlunda 2008. Alltså, såhär. Jag har börjat jogga varje morgon, eftersom det nuförtiden alltid är sovmorgon på schemat. Då blir jag pigg och på bra humör. I lugn och ro äter jag en riktigt god frukost med främst vatten, frukt och yoghurt. Sedan har jag relativt regelbunda kostvanor. Ser till att äta något om jag jobbar sent till exempel. Jag mår bättre än på länge. Jag har fått värsta rutinerna. Jag använder min kalender jämt. Jag har små klisterlappar vid viktiga ställen och klistrar in hjärt-post-it-lappar varje vecka, i olika färger, där jag skriver allt jag ska göra den veckan (som inte ska ske på specifika dagar). Och igår fick jag den omega3-burk som jag vann för tre månader sen, på jobbet. Som pricken över i har jag (visserligen ett halvår efter tandläkarens uppmaning) köpt flourskjölning. Dags att börja använda det bara. Dessutom har jag blivit värsta studiemotiverad! Jag är imponerad över mig själv. (Jag sparar pengar till sommaren. Den kommer bli bäst. Någonsin).

Det är januari. Jag vet. Det har gått två månader sedan jag klippte håret och det har växt knappt fem centimeter. Är inte det mycket? Är inte det ganska konstigt. Det är ju januari. Och i januari ska det vara snö och vinter. Det ska knarra under fötterna när man går (okej, springer) till bussen på morgonen, man ska inte kunna gå i tofflor. I januari ska det inte regna. Det ska inte vara lerigt, kanske slaskigt på sin höjd (inte ens slask har vi). Det ska vara försenade bussar (det är de juförsig alltid) och. Och. Och. Men så är det inte. För i år glömde vädret bort vintern. Jag hörde om någon som sett vårtecken, jag fryser nästan inte alls och snart börjar folk kolla snett på mig i min dunjacka. Det var kanske därför jag blev lurad. Lurad är fel ord. Jag köpte en vårjacka. Det var ett bra köp. Den finaste jag köpt. Men konstigt. För det är januari, och egentligen vinter ju. (Tänk så blir det ingen mer vinter i år - jag saknar de svenska vinter med massor av snö. Det är kallt, men det är så det ska vara också). Det är januari - och alla tror det är vår. (Men varför köper inte affärerna in vårkläder än?)

   

Visst ser det gott ut? Kiwi, banan, äpple, apelsin, jordgubbar, hallon och blåbär. Plus en massa vit choklad. Jag, Alex och Annika hade myskväll igår. Det blev gott. Jättegott. Vi skar upp all frukt, lade de i en form, strödde över en massa vit choklad och ställde in det i ugnen. Med vaniljglass är till är det bäst. Jag vill ha mera. Nu. (Och jag har jättelust att baka). Jag vet att sista bilden är äcklig. Men det är gott. Och det var allt som blev kvar. Jag trodde min mage skulle spricka (men det gjorde den inte).

Jag gick på en blomsteräng. Jag sprang över en blomsteräng. Kikade bara lite i smyg. Snabbt. Jag såg en fin blomma. Jag fortsatte. Jag såg den igen. Och igen. Och igen. Den var fin varje gång. Jag har korsat marken flera gånger. Men ängen är så långt borta, och jag kan inte flyga. Jag har inga vingar att flaxa med. Någon visade mig en ny blomma, den var uppdragen med roten, placerad på min egen äng (jag såg det, för den var ny). Den försökte inte synas. Snarare trivdes den i skuggan av de andra. Men den var den finaste av de alla. Jag hittade den. Och den försvann. Tillbaka till blomsterängen längre än fotsteg bort. Kan du lära mig sväva, utan att undra? Jag ska kolla närmare på den nästa gång jag möter dess världsfält. Jag är rädd för att trampa fel och bryta ömtåliga stjälkar när jag inte ser. Det är lätt, på blomsterängar. 
 

Jag flög, men jag flaxade inte. Jag åkte, men styrde inte själv. Och jag gick. Gick i mina egna skor, på mina egna vägar, på främmande platser. Och jag är så glad över det. Visst vill jag tillbaka. Fast allt går vidare. Det fortsätter. Antingen åt det ena hållet, eller åt det andra. Det är bra. Jag flög, jag seglade, jag landade. På hemmaplan. Nästa gång ska jag lära mig att flaxa, eller kvittra, som en fågel.