CATHARINA

Jag har matte, men jag är inte alls på mattehumör. Jag har gjort ett tal. Det blev rätt. Jag är nöjd. Jag orkar bara inte. Jag vill hellre ladda upp bilder på facebook, minnas sommaren och längta till lunchen om en halvtimme. Det är bra saker. Jag gör bara det jag har lust med. Och nu har jag inte lust at räkna matte, så jag gör något annat.  Nu blev det knasigt. Men sommaren är i alla fall bra. (Hösten också. Och vintern med förstås. Plus att våren är härlig. Missade jag nåt?)

Apa. Bäver.

Jag bryr mig inte.
Det finns inga argument.
Jag bryr mig inte i alla fall.

Idag ska jag prata om Natur på vår skola, på gymnasiemässan. Det ska bli riktigt kul. Vi kommer ha stora, fula Rosendals-tröjor i storlek L, typ. Men det är okej. Sen ska jag skynda till jobbet, och bli superstressad.

Den här bilden kopplar jag samman med fysik. När jag och Alex råpluggade inför fysikA-slutprovet innan sommarlovet. Och fysikA kopplar jag till fysikB. FysikB kopplar jag till.. Till ingen vart. Slut. Stopp. Inget mer. Bara tomt. Vitt som i kemiblocket (innan jag antecknat). Och jag orkar inte mera. Mamma lärde mig allt i fysikA. Nu pallar jag inte längre. Finito. Okej. Bara slut. Där.

Luciasånger och julsånger. Och solen skiner och det är klarblå himmel. Och det är ingen bra match, ingen lyckad kombination. men ändå står vi där, uppradade, och sjunger. Jul, jul, strålande jul. Så fel, men samtidigt. För bara någon dag sedan snöade det ju faktiskt. Det är smällar man får ta , det här. Om vi ska hinna kalrt till jul måste vi börja nu. Typ.

Idag hände det en kul sak i skolan. Eller egentligen var det inte kul. Mer komiskt. Vi var på väg till kemin och Elinor tappar sin miniräknare. Nej, inte bara tappar. Den slinter, från ett av de översta trappstegen på fjärde våningen och landar en våning längre ned, i stentrapporna. På väg ner mot plan 2. OCH den fungerar. Fast den blev lite kantstött. Ellinor blev sur. Inte. Hon skrattade.

Idag var vi i Forsmark med klassen. Jag och Ellinor sov på bussgolvet påväg dit (det tog en och en halv timme!). Sedan åkte vi med en buss under jorden. 50 meter under havet, var vi, men hade bara fem meter vatten ovanför våra huvud. Vi gick runt i fula vita hjälmar, så att det såg ut som att vi hade två huvud. Och jag såg dessutom ut som en galen frilansjournalist. Jag skrev som bara den, och fett snabbt, även fast jag kunde allt redan. Men det var fett mys. Och väl tillbaka drog jag på stan med Mary. (Jag köpte en tröja från Gina. Den var inte fin, men den blev).

(Ellinor är fett söt!)

Jag ska skriva en novell. Den ska vara åtta sidor lång. Helst. Problemet är inte det att jag inte vet vad jag ska skriva om. Problemet är att jag har så många idéer att jag inte vet vad jag ska börja med. Undrar just hur det blir. Om jag ens får plats med alltihop, på åtta sidor. Litterär Gestaltning är jättekul. Tidskrävande. Men är det något jag vill göra, så är det ju att skriva. Nu ska jag fortsätta. Eller börja, menar jag.

Idag har jag varit duktig. Och effektiv. Fram till nu. Eller ja. Delvis i alla fall. Efter kören stannade jag en stund i skolan med Annika, och svarade på instuderingsfrågorna i Biologi. Det gick supersnabbt, och jag kände mig skitduktig, och hypereffektiv (möjligen var det här tillfället det enda under hela dagen som jag var en smula effektiv, men i alla fall. Det bättrar på helhetsintrycket ju). Sedan skyndade jag hem, och kände mig riktigt riktigt duktig.

Men en dålig sak hände idag. Det var på lunchen. Först åt jag en massa mat (det var supergott!). Och sen åt jag ännu mera mat, fast jag var mätt. Efter det så dukade vi fram fruktcoctail och massor av frukt, istället för tårta, för att fira Ellinors födelsedag. Och jag åt massa, för jag älskar frukt. Resultat blev att jag låg däckad under hela matten (ja, jag somnade faktiskt på riktigt), för att jag höll på dö av magsmärtorna. Det skar som knivar i magen. Jag tror inte alls fick plats, och fick någon hemsk illusion om barnen i Afrika, där magarna spräcktes för att de åt mer än vad som fick plats (uuh. Ok, jag vet inte om det har hänt. Skräckscenario bara). Men ont gjorde det, minst ett par timmar efter maten...

Idag hade vi svenskaredovisning. Vi skulle prata om upplysningen. Vi fick i förväg bestämma vilken målgrupp vi ville ha. Vi valde förskola (typ 6åringar). Det var ett misstag. Eller. Okej. Såhär gick det till. Vi hade hämtat 1000 kuddar från dramasalen, eftersom vi skulle sitta i en ring på golvet. Våra kära klasskamrater (som agerade - och förvandlades till - ungar) satte sig inte, trots vår klara uppmaning, varannan flicka, varannan pojke. Jag fick kraxa: "Var tysta nu barn", gång på gång. (Det funkade inte - Det finns inga sexårsgrupper på 40 pers). Det var jag som började prata. Och då gick det rätt bra. Nästan alla satt tysta och lyssnade. Sedann var det någon som frågade en fråga då och då, och kom med små spontana grejer, vilket funkade bra. Men sedan tröttnade dom. När Julia skulle snacka började de viska massa, så vi skyndade upp och började sträcka på oss. Efter det var det kaos. "Fröken han slår mig!" (varpå jag byter plats och de som satt bredvid mig börjar böla). Någon lipar och ropar "bajs, prutt!". De byter plats. "Jag vill sitta i frökens knä". Nej då blir det ju orättvist mot de andra barnen. Skriker att de vill höra en Bellman-historia (den var inpanerad sist!). De skickar lappar. Tillslut läser vi upp lappen högt "Får jag chans på fröken?". Det får vi ta senare, på rasten helt enkelt. Alla börjar lugna sig. Ingen vill höra om Bellmans liv. Bara jag som blir ledsen när Bellman dör. "Vi får ta resten en annan gång, nu är det rast" Puh. Resultat: Katastrof (eller något liknande).

Skyltar. Någon har satt WC-skyltar på samtliga toaletter på vår skola. Varför vet jag inte. Men lite stör det mig att det numera ser ut som ett köpcentrum, och inte en hemtrevlig skola. (Vem hittar inte till toaletten?). Kanhända är det för att ettorna är vilsna och behöver vägledning (de hade ju trots allt lägre intagningspoäng än oss - haha. jag skojade!). Men vadå? WC-skyltar, vad är grejen?

PS. det är inte sådana där fina med pottor på, som gamla tanter har hemma hos sig, utan tråkiga, opersonliga skyltar, vars enda dekoration är just dessa två bokstäver: WC. Inget mer, inget mindre (förutom kanske en ram runt)

Hoppsan. Jag hade helt förträngt att jag ska hinna skriva en sonett på engelska till på måndag. Härligt då att jag förberett mig väl (se kärlekspoesi). Tror jag ska rota bland gamla dikter eller något, alltså bokstavligen söka inspiration. (Jag tar med mig penna och block till jobbet imorgon - förhoppningsvis går det segt - eller nej, jag vill tjäna pengar!). Juste, på engelska skulle det vara. Osis.

  Att vara eller inte vara, det är frågan -
          om det är ädlare att härda ut

Härligt att jag ska kunna representera en rollfigur i en av Shakespeares pjäser (spöket i Hamlet) imorgon. Jag fattar inte ett skit. Det värsta som finns är att läsa gammeldags engelska. Och jag orkar inte tänka. Förövrigt gillar jag Shakespeare. Det är bara det att. Ja. Exakt.

Känns bra att jag sätter igång med samtliga läxor nu ikväll. Det går verkligen dåligt. Alla mina texter känns barnsliga, och mest fåniga. Ingenting blir bra. Jag vill inte läsa distans. Jag vill inte ta massa eget ansvar. Jag vill ha lektionstid, så jag får en puff. Måste sättas igång. Sedan vill jag inte skriva om någons morgon. Det bryr jag mig inte om. Fast et är kul ibland. Det är kul när man inte skriver för att man måste. (Nu måste jag börja om). De blir sämst för att jag är stressad. Andas, Cattis, andas. (Jag hatar när folk säger så till mig, tror de att jag helt plötsligt skulle sluta upp med det eller?)

Idag hade vi friidrott på gympan. Vi var på Studenternas. Jag hoppade höjd (1m. - Hann inte prova så mycket mer. Men höjdhopp är kanske inte riktigt min grej. Jag saxade. Eller något liknande), stötte kula (ja, bara dryga 5 meter. Eller över 5,5 kanske till och med! Alex: "Ja, men alla stöter ju över sex meter" Eller så gör man inte det, för man är inte bra på kula), hoppade längd (3,80, vart har mina superkrafter tagit vägen? Jag trodde jag skulle klara fyra. Det var ju denhär grenen jag var bra på väl?), sprang fyrahundra meter i motvind (okej, det var medvind i slutet, men då var jag ändå helt död. Vad är en bra tid eg? Jag sprang på 1.19. Min kondis har verkligen gått käpprätt nedåt på sistone. måste träna!) och sprang 100 meter (jag var helt död efter 400metersloppet, så det räknas inte. Det gick sämre än sämst. Typ). Sedan hann jag inte mera. För det var slut på lektionen. Vi promenerade till stan i spöregnet. Fast det var faktiskt rätt skönt.

Imorse, när jag satt på bussen på väg till skolan, missade jag helt hållplatsen jag skulle hoppa av på. Jag hade lagt undan boken jag höll på att läsa (Martina-koden, ni vet) en hållplats tidigare, eftersom jag skulle av. När jag sedan ser att jag passerat hållplatsen funderar jag på om den har flyttats, och hur lång tid det kommer ta att springa mellan de olika hållplatserna. (Jag trycker tom på stopp-knappen), innan jag inser att jag faktiskt borde ha plingat tidigare, och att bussen för länge sedan passerat min hållplats. Så jag fortsätter med bussen, som tur är stannar den inte särskilt långt från min skola i alla fall. Men jag föredrar att byta till bussen som går ända fram. Ibland är man bra förvirrad.

Han står där
ensam vid bänken
Bara ett handtag bort.

Fjuttiga tanke. Jag älskar litterär gestaltning. Det är sådant här jag tycker är kul. Men, förstås, jag är väl bara ute efter pengar och ära. För egentligen är jag genom-ond. Eller nåt. Typ.

Vissa gånger blir jag stolt över mig själv. Ja, det finns tillfällen då jag känner mig riktigt nöjd. Det kan vara när jag skrivit något riktigt fint, målat en fin bild, eller som i fredags när jag varvade på brännbollen. Det sistnämnda händer inte ofta. Jag har kanske varvat en enda gång i mitt liv, tidigare. Jag är värdelös på brännboll. Jag kör med kärringracket. Faktiskt har jag lärt mig av mina misstag. Nuförtiden kör jag oftast låga bollar, förr gav jag alltid motståndarna gratispoäng i form av enkla lyror. I fredags skjöt jag ett lågt skott. Gav inte bort några poäng för onödiga lyror. Sedan sprang jag abra helt enkelt. Jag skulle kunnat sluta här. Och bara visat den blankputsade, vackra sanningen. men så enkelt var det dessvärre inte. Anledningen till att jag lyckades varva var att bollen kastades tillbaka alltför långt från brännaren, som var slö, och inte orkade springa för att hämta bollen. Det orkade jag. Och jag var typ lycklig när jag kom i mål. Vårt lag vann med två poäng. tack vara min fantastiska varvning. Det känns bra.

För någon dag sedan fick jag en sådan där typsikt Cattis-impuls. En kreativ, estetisk idé! Denna gång gällde det utformningen av mitt skåp. Jag ville ha det silverfärgat. En silverfärgad skåpdörr. Kunde det bli bättre? Så vad gör jag? Jag springer in till bildläraren (tillsammans med Alex, som såklart var på) och tigger massa folie. Silverfolie. Jag knögglar det (Haha, det ordet finns väl inte ens i svenskan!!) och tejpar noggrannt upp det på skåpdörren. Det tog säkert en timme. Men det var i alla fall bra tidsfördriv. (Vi hade håltimme, och har fortfarande inte fått våra datorer - de håller på att installera några nya program typ.) Se och njut. Här är resultatet:

  
Måste erkänna att jag blev riktigt nöjd, även fast några bara blankt och obrytt påstår att det är rätt och slätt fult. De har inte det estetiska ögat, misstänker jag. Detta är konst. I alla fall lite. (Samuel tog sönder Alex idag. Men hon blev inte ens ledsen. Tror jag.)