CATHARINA

Ja, som jag nämnde hade jag ju med mig kameran till skolan idag. Jag blev såklart superduperentisuastisk och drog skolan runt för att fota. Riktigt kul var det. Så, här kommer en liten fotomix från Rosendal! (klicka på bilderna för förstoring)

     
trappa, hissdörr, några klasskompisar i uppehållsrum x2, matsalen
Tyvärr inte världens flashigaste bilder. Ska fota något riktigt snyggt här någon gång. Men jag tycker vi har fin skola! :)

  
Idag i skolan upptäckte jag till min förvåning att jag packat ner kameran i skolväskan. Därför passade Julia på att fota mig (Hon missade rätt mycket). Därför lägger jag upp, för första gången, kamera-dagen till ära, en bild på "Dagens outfit". Pricken över i får väl vara en bild på mig själv också. Sådana lägger jag inte upp varje dag direkt, måste jag erkänna!

Jag är helt slut (men ändock pigg som en gris! - Hängde ni med på det dåliga skämtet? Haha). Steg upp supertidigt imorse för att hinna till tandläkaren. Borrade bort gammal fyllning, fixade och trixade ett bra tag där innan jag lyckades smita. Känns bra att jag ska till tandläkaren om bara några dagar igen. Och sedan igen och igen. Och igen, I guess! Vi skulle introducera ettorna på skolan idag. Och jag måste bara erkänna det. Fiaskot var ett faktum. Vi var minst lika oförberedda och tråkiga som tvåorna förra året. Men. Vi fick i alla fall fika (även om det inte fanns till mig..) och sluta tidigare.

Måste bara skriva detta, angående en kommentar om mina åsikter om boken "Ett öga rött". Antisemitismen blossar upp som bara den i hela världen idag. Det är bara det att vi vägrar att se det. På samma sätt ville inte omgivningen se vad Hitler var i stånd till att göra. Jag förstår mycket väl att boken är skildrad ur denna unga killes ögon. Jag är inte dum. Men eftersom det finns länder i mellanöstern som har uttalat sig om mål med att förinta staten Israel, så blir jag upprörd. Jag förstår inte hatet som brinner där bakom. Borde vi inte hjälpa varandra?

På morgnarna är det alltid molnigt och på eftermiddagarna stekhett. Därför dör man, i princip, om man har dragit på sig jeans en morgon med iq-nivån på topp. Två av tre dagar har jag gjort misstaget. Jag litade på meterologerna, och visserligen, morgonen. På med jeansen och iväg till skolan. Det resulterade i en ofantlig värmebölja, som mest kändes på den kvava bussen, men ändå. Påminn mig om att jag ska gå i sommarkläder tills det ska börja snöa!

PS. Jag vill ha höst, om det ändå ska vara skola! Dessutom tycker jag skolorna borde ha insett att skolstarten borde äga rum i september. Samma visa varje år: Stekhett när vi börjar. Fattar de inte? (Till och med min mamma, som är lärare, tycker det) DS.

Första skoldagen innebar ungefär detta:
× Ny kalender
× Nya lärare
× Nya mentorer
× Nya elever (fler!)
× Ny klasskompis
× Nya bussar
× Nya ämnen
× Nytt schema
× Nya papper
× Ny klasslista
× Nya rosendalspennor
× Nytt läsår
× Ny termin
× Nya möjligheter (så diplomatiskt)
× Gamla skåp (tack och lov!)
Sa jag ny kalender?

Allt detta hann vi med på 50 minuter. Jag vet inte om vi var effektiva eller inte.
(Sammanfattning: nytt)

Hej alla glada. Jag vet någon annan som också är glad. Och det är jag. Inte bara för att jag har fått sommarlov, utan också för att jag fick stipendiet. Ja, alltså, jag har vetat det rätt länge, men det har varit "superhemligt", så jag har knappt avslöjat till någon! Så nu ska jag åka på kurs i några dagar i augusti, på Wiiks universitet. Nice värre! Det tråkiga med skolavslutningen var att jag var tvungen att sjunga på tvåornas, och då missade jag klassens egna lilla avslutning. Anna läste upp en supergullig saga (jag läste den efteråt) där alla i klassen var med på något sätt. Det nämndes bland annat om hur jag använder det svenska språket (t.ex att jag har omvänd ordföljd, då jag börjar typ var och varannan mening med ofta). Sedan fikade de också. Men jag fick i alla fall lite, för det blev över. Ska pysa på toa nu. Ciao (ifall nån undrar mår jag bättre nu, även fast min röst är krasslig och jag är lite hängig)

Förresten, nu har vi ju SOMMARLOV!

Äntligen klar. Ja, egentligen är det sommarlov redan nu kan man säga.  Alltså, vi har ingenting kvar i skolan. Så, det är ju ungefär samma sak, som att ha sommarlov. För första gången på mycket länge kom jag hem, och gick runt och städade. Vanligtvis vill jag inte annat än sova och gruva mig inför nästa skoluppgift som väntar runt hörnet. Frågan är om vi har några lektioner på torsdag ens. Det enda jag ska göra är att repetera med kören. Det här ser riktigt bra ut. Det är nästan så att jag skiter i hur det gick på fysiken, bara för att liksom. Det är slut, inget att göra åt längre. Visst, jag hann inte med allt. men som jag sagt tidigare. Det som hänt har hänt, och man kan inte spola tillbaka tiden, hur mycket man än vill. Faktumet kvarstår ju, ändå.

Var hos tandläkaren och gjorde tandavtryck idag. Ska få en skena till underkäken, hur nu det ska lindra min smärta i käken. Men vi hoppas på det bästa, som vanligt. Problemet med att man besöker tandläkaren ära tt man drabbas av massa konstiga syndrom. Nuförtiden är det så att jag blir hypernyttig. Ända sen tandläkaren sa till mig att varje gång jag blev sugen på något, skulle jag dricka vatten, så har det liksom fastnat, i mitt undermedvetna eller något. Det visar sig så att så fort jag besöker tandläkaren så börjar jag dricka fasligt mycket vatten. Jag vet inte hur jag ska tolka det, men under 3 timmar, efter besöket, fick jag gå på toaletten 4 gånger. Det var inte särskilt praktiskt under fysikprovet. (Fast det kan ju vara så att jag blir kissnödig just för att det är prov eller nåt, för under matte B, nationella, hann jag gå på toa minst fyra gånger, med. Och jag kan inte minnas att jag varit hos tandläkaren då)Tror bestämt jag ska gå nu. Ciao så länge

Vi hade grilldag i skolan idag. Det innebar att vi åt grillat i skolan. Det låter som värsta lyxen, jag vet. Men jag känner mig rätt kräsen när jag bara mår illa av det. Usch och fy. Det är i alla fall 1 juni idag. Och dagen till ära tittade solen fram. Juförsig blåste det också förskräckligt. Men i alla fall. Nej. Detta blev bara drygt. Egentligen är det en bra dag, men den braiga ballongen går sönder när de små tistlarna sticker hål på den av lycka uppblåsta ballongen. Luften pyser ut och strax måste man täppa till hålen. Jag hatar dessa taggar som etsar sig fast. Som förstör en härlig dag, släcker en brinnande eld, sotar ned en vit klänning, eller suddar ut ett härligt leende. Varför blir det jämt så? Varför är det så mycket lättare att se de svarta fläckarna, än de hela vita? Det blir så lätt grått. Grått, grått och åter grått.

Jag sitter här framför datorn, slumrandes. Ögonlocken faller sakta igen, huvudet faller framåt. Jag tror nästan jag somnar sittandes nu på en gång. Men än får jag inte somna, nej inte än. På morgonen hade vi kemi-redovisning och sedan hade vi gympa. Spelade fotboll och brännboll. Efter att ha käkat började vi göra i ordning oss för eftermiddagens trevliga historiemingel. Ni anar inte hur man såg ut! Alla såg så sjukt roliga ut när vi klädde ut oss till historiska personer. Jag var Yassir Arafat. Ja, ni hör ju. Kan ni då tänka er hur jag såg ut? Haha! Vi hade massor av tid på oss, så det var perfekt. Det var flera uppgifter vi skulle göra, för att samarbeta och lära känna nya människor typ. Det var rätt kul. Det hela slutade med att några fick pris. Det var två från vår klass. Julia fick för mest lik sin person. Gissa om jag också var lite stolt? (Hade hjälpt henne massor och fixat hennes hår i en satsar-frisyr, precis som tjejen själv hade på en bild). Alltså ni anar inte, men hon såg exakt ut som henne! Ascoolt, hon var lätt värd att få vinna. Nu ikväll har jag bara hunnit äta och spela piano, och nu sitter jag här, med värkande käke och funderar på om jag ska orka lyfta på häcken och pallra mig ned för att beställa från ellos. Jag undrar jsut. Mest av allt vill jag bara sooova! (ända tills grytidigt imorn då det är skolkampen!)


Sjukt snygg grön färg. Jag vill ha långt hår igen, och detta är vackert !

Det första som hände var bra. Jag fick värsta idén på bilden. Min bild blev supercool, och jag var hur nöjd som helst. Nästa sak som hände idag var att jag var stutus identifierad på engelska provet. Jag var faktiskt namngiven. Inte illa. Vilka andra har varit med på ett prov? Sedan fick jag dessvärre veta att mitt engelskabetyg skiter sig totalt. Vet inte vad jag ska säga. No comments förrän jag har fått veta resultatet på nationella.

Sen till det tragiska. Ja, jag tycker faktiskt vi alla ska hålla en tyst minut för mig. Kanske i er ensamhet, men snälla visa att ni bryr er. Tänk en tanke i alla fall. Det är så att jag har blivit mördad, dött. Livsgnistan har slocknat. Jag sköts av en ett år äldre tjej. Mordvapen: Banan. Jag säger bara Maffia. (Det värsta var att hon berättade att hon faktiskt drömt att honmördade mig, och såg det som ett tecken).

Till er som inte fattar ett skvatt: I vår skola är det typ en lek där alla fick en lapp med en de skulle döda, och man dödar bland annat med banan. Jag hann döda typ tre innan jag tröttnade, och först nu kom hon och skulle döda mig. Och jag fick typ panik och kutade genom hela korriodren och in på bibblan (dum som jag var) frågade om nån hade spegel, och sen så sa jag "Nej, jag vill inte bli dödad!" Men det kändes mest fånigt, så jag gav tillslut upp, och steg fram bakom skydden av bokhyllor. And now am I dead.

Om det blir såhär varmt imorgon lär man ju gå i shorts. Skulle verkligen vara underbart! Sommaren knackar inte bara på dörren, utan har tagit steget in känner jag. Äntligen! Vi har saknat dig vår sommarvän. Hur som helst har dagen gått åt bland annat till att skriva klart mitt PM. Det enda jag har kvar nu är egentligen att fixa fotnoterna, och typ hitta en sida, varifrån jag hämtat info. Men men, innan jag ska ta och sova får jag väl plugga lite engelska. Passar så lagom bra att vi har prov imorgon. Jaja, jag ska inte klaga. Godnatt.

Varför bryr jag mig egentligen? Det är ju ändå ingen idé. Kanske kommer man aldrig lyckas. Kanske kommer man alltid att vara en i mägngden. I skuggan av alla andra människor. Hur mycket man än försöker, hur bra det än är, så ser ingen det. Spelar det någon roll om du sitter ensam framför spegeln och tycker du är fin, när ändå ingen annan ser dig? När man tillslut kämpat och gjort sitt bästa. Så bra, men ändå inte. Kanske för bra.  För bra, så någon annan måste få chansen. Men varför glöms man alltid bort? Vart ska man söka all motivation och uppmuntran? I skolan finns ingen. Överallt ska man klara sig själv. Men hur vet man om det man gör är bra, om aldrig någon säger det? Ingenting vet jag. Inget om min framtid, inget om det jag gjort. Jag vet knappt vad jag gör nu. Det känns ovärt. Man skriver, är nöjd, skriver lite till. För ingen, just för ingen. För vem bryr sig liksom.

Jag är trött. Men det är inte mycket kvar nu. Bara några steg, en liten bit. Jag måste bara kämpa mig fram till den sista anhalten. Där framme, där jag får vila. Jag älskar trygga hamnar, som jag kan stödja mig på innan jag tar nästa steg. Dessa hamnar av glada besked, som peppar mig. Får mig att orka lite, lite till. Jag önskar och hoppas verkligen. Ett handtag. Jag skulle bli så glad. Jag vill vara nöjd. Jag vill att de ska vara stolta. Ja, jag ler. Jag ler inte bara för att. Eller jo, bara för att. Bara för att jag är jag.

Ni anar inte hur duktig jag kände mig igår. Jag satt och skrev på mitt PM om Yassir Arafat i ´över fyra timmar. Jag läste, skrev, läste, skrev, omformulerade, finslipade, och hade hunnit komma till den femte sidan, då jag bestämde mig för att gå och lägga mig. Smart som jag var tryckte jag på Ctrl S innan jag kryssade ned rutan. Till min fasa kom jag på att jag inte sparat den i mina dokument, och bara öppnat den från internet. Och hur mycket vi än sökte hittade vi det inte. Så, gissa om någon var laddad på att börja skriva om sitt PM i maorse. Nej, inte jag i alla fall. Typsikt mig med sådan otur. Jag hatar det. Fast duktig känner jag mig i alla fall idag. För jag har börjat. Börjat skriva om.

Ja, nu har man gjort det också. Kanske ska man bli lärare ändå. Bara det att alla alltid har sagt det till mig, att jag kommer bli lärare alltså. Och jag har såklart stretat emot. Aldrig. Aldrig någonsin. Jag vet om baksidan, med alla nätter med rättande av prov. Men varför inte, egentligen? Okej, jag borde kanske komma till saken. Jag har "testat" att vara lärare genom att vakta prov för elever i årskurs 8. De gjorde en diagnos för att se om de skulle kunna börja läsa Matte A redan på högstadiet. Det var kul, för att man kände sig mäktig. Man kunde allt, och tyckte det var busenkelt, medan de kämpade med uppgifterna. Och man kunde verkligen lida med de. Det var inte länge sedan man själv satt där. Så vad säger ni? Vilket yrke ska man egentligen satsa på?

Fram till denna dag hade jag inte förstått ett skvatt av kapitel 8, 9 och 10, i kemiboken. Jag kunde verkligen inte ett skit. Jag kunde länge stirra sådär tomt på uppgifterna, utan att ens ana dess lösning. Utan att förstå innebörden av orden. Göra en konstig grimars. Sådär tveksamt. Eller vadå, egntligen, va?! Men idag hände också något bra i mitt liv. En ängel, vid namn Annika gick igenom alla dessa kapitel. Och ni anar inte, men jag fattar ALLT! Hon är bara för bra. Och tur är väl det, för mig.

 

Tell me how to be such a pretty angel.

Jag bläddrade i kalendern och upptäckte till min förvåning att det snart är juni. Jag låter som en gammal tant om jag säger att tiden går snabbt, men jag har aldrig tänkt på det förut, att den kan gå så pass snabbt. Allt det hemska är snart förbi- I min hjärna har jag redan gjrot kemi-provet. Så jag tänker något i stil med: "Jaja, nu är det över. Det är ju ingen idé att plugga. Vi får se hur det blev sen.." Helt knäppt. Men det blir så. Min hjärna är i psykisk oordning. Men, det har jag lärt mig på kemin! Naturen strävar efter oordning (och så tror de vi ska hålla koll på den liksom). Det kallas hög entalpi, om jag minns rätt. Och så är fallt i min hjärna för tillfället, dessvärre.

Kan du se att detta är ett...                             ÄPPLE?!