Jag är blå, jätteblå.
Har ni märkt att jag blivit blå? Jag har på senaste tiden införskaffat två blå klännignar (en jag köpt, och en jag sytt själv) Plus att min bakgrund är blå rosor. Dessutom gick jag runt i blå mjukisbrallor idag på mysdagen. När A ritade på historian, och hade skrivit med stora bokstäver grönt (med grön färg) blått (med blå färg) och rött (med röd färg) viskade hon till mig något i stil med: "Vilken?". Jag pekade såklart på grön, som vanligtvis är min favoritfärg, men då väste hon: "Va? Är du miljöpartist? Cattis, du är ju blå!" Mais oui, biensur.
One - one - one
Vissa dagar är jag förvirrad. Jag hinner inte med. Tankarna korsar härs och tvärs genom mitt lilla huvud, och jag hinner inte riktigt fånga någon av de, i sin helhet. Vissa vill jag inte veta av, andra önskar jag att jag mindes. Idag på idrotten hade vi avslappning, eftersom det är anti-stressvecka i skolan. Vi tvingades tänka på ordet one. Precis, just, one. Man blev helt knäckt, så fort man kom att tänka på något annat blev man helt psykiskt instabil och försökte tänka på one igen. Och när man höll på att somna väckte man sig själv med ordet one. Hur ska jag kunna säga det ordet igen? Jag kommer bli stum på engelskan.
Sammanfattning och citat, jao
Kära läsare, detta är veckans citat: "Äter jag en kaka sätter den sig på benen". Komiskt, visst? Det låter allt annat än realistiskt. Hur skulle den hinna dit, innan den ens kommit halvvägs till magen?Och vems kaka? Något av en gåta, vänner.
Äntligen en ny skolvecka till ända. Allt har inte gått som förväntat, men jag orkar inte bry mig för mycket. Det är ju bara fyrtiofyra skoldagar kvar tills jag får sommarlov. Vilket innebär fullständig, total, obegränsad frihet. Inga krav, inga beslut, bara lycka. Dagen för sommarlovet kommer min käke ha hakat sig på bredaste smilet, och det kommer väl sitta kvar tills höststarten antar jag, om jag inte får hjälp av nån läkare som monterar in en tandställning eller nåt. Alltså. Grejen är den att min käke faktiskt brukar fastna. På riktigt.
Det enda jag ska göra de kommande veckor är förutom att räkna matte skriva en labrapport. Inget mer, inget mindre.
Innan jag går och lägger mig, vill jag avsluta med veckans citat nr 2 ( ja, jag är medveten om att man bara kan ha ett, men när jag väl får en idé så får jag inte en, utan flera, så huxflux där kom en till) " Shit, du är ju fet!" :O. Ingen fattar, bara jag och offret, men försök skratta ändå. Jag har hört att ett gott skratt förlänger livet!
Äntligen en ny skolvecka till ända. Allt har inte gått som förväntat, men jag orkar inte bry mig för mycket. Det är ju bara fyrtiofyra skoldagar kvar tills jag får sommarlov. Vilket innebär fullständig, total, obegränsad frihet. Inga krav, inga beslut, bara lycka. Dagen för sommarlovet kommer min käke ha hakat sig på bredaste smilet, och det kommer väl sitta kvar tills höststarten antar jag, om jag inte får hjälp av nån läkare som monterar in en tandställning eller nåt. Alltså. Grejen är den att min käke faktiskt brukar fastna. På riktigt.
Det enda jag ska göra de kommande veckor är förutom att räkna matte skriva en labrapport. Inget mer, inget mindre.
Innan jag går och lägger mig, vill jag avsluta med veckans citat nr 2 ( ja, jag är medveten om att man bara kan ha ett, men när jag väl får en idé så får jag inte en, utan flera, så huxflux där kom en till) " Shit, du är ju fet!" :O. Ingen fattar, bara jag och offret, men försök skratta ändå. Jag har hört att ett gott skratt förlänger livet!
I skolan idag.
Efter att på söndagmogonen ha chockerats av det faktum att enorma snöflingot sökt sig ned mot den vårvarma jorden, blev jag inte förvånad när flingorna dansade i luften när jag kom fram till skolan. Envist traskade jag runt i mina slitna gympaskor, övertygad om att våren faktiskt har anlänt. Jag struntade i den bittra kylan som trängde sig inpå, och försökte istället muntra upp mig själv med några optimistiska tankar, där jag mindes solen som dolde sig bakom det massiva molntäcket.
Väl i skolan kom jag på något alldeles genialt, nämligen att gömma S dator. Eller jag låste in den i min skåp, för att sedan övertyga honom att det var någon helt annan som tagit hand om den. Han behövde få tillbaka lite för gammal ost. Dock urartade min plan, då jag fick värsta medlidandet med K, som hade sagt att han skulle ta hand om datorn, så jag började skratta och sa att jag tagit den. Knäppt, S som knappt hann börja bry sig.
Senare i skolan fick någon superfnatt och öppnade alla fönster på vid gavel i vår korridor. Och somliga roade sig med att fotografera detta spektakel. Kul var det dock. Och här nämns inga namn. Det är ju sånt här man kommer minnas. Knäppa saker man inte vet varför man egentligen gör. Hur som helst blev jag glatt överraskad, lite senare påväg hem. Gick med A mot stallet i duggregnet, och hade tänkt hoppa på bussen vid Science Park, och när jag kom gående, ser jag hur bussen passerar hållplatsen. Osis. Jag börjar springa tillbaka till skolan för att hinna till busshållplatsen, tar en genväg, för att finna att bussen står och väntar på mig, mitt i allt. Hihi. Jag blev något suprised, och superglad. Busschauffören: "Undantag för dig då!" Jag var den enda på bussen. Gullig busschaffis. Sedan när jag hoppat av tutade han, och vinkade när han körde förbi hållplatsen där jag stod och väntade.
Nu sitter jag här vid datorn. Efter bara några få timmars sömn inatt är jag helt färdig. En hyperintensiv, men väldigt rolig dag, lär snart vara till sin ände. Jag trycker i mig mängder i chips, och känner mig ganska så onyttig. När det är färdigbloggat tänkte jag spela lite piano, för att sedan pysa i säng.
Väl i skolan kom jag på något alldeles genialt, nämligen att gömma S dator. Eller jag låste in den i min skåp, för att sedan övertyga honom att det var någon helt annan som tagit hand om den. Han behövde få tillbaka lite för gammal ost. Dock urartade min plan, då jag fick värsta medlidandet med K, som hade sagt att han skulle ta hand om datorn, så jag började skratta och sa att jag tagit den. Knäppt, S som knappt hann börja bry sig.
Senare i skolan fick någon superfnatt och öppnade alla fönster på vid gavel i vår korridor. Och somliga roade sig med att fotografera detta spektakel. Kul var det dock. Och här nämns inga namn. Det är ju sånt här man kommer minnas. Knäppa saker man inte vet varför man egentligen gör. Hur som helst blev jag glatt överraskad, lite senare påväg hem. Gick med A mot stallet i duggregnet, och hade tänkt hoppa på bussen vid Science Park, och när jag kom gående, ser jag hur bussen passerar hållplatsen. Osis. Jag börjar springa tillbaka till skolan för att hinna till busshållplatsen, tar en genväg, för att finna att bussen står och väntar på mig, mitt i allt. Hihi. Jag blev något suprised, och superglad. Busschauffören: "Undantag för dig då!" Jag var den enda på bussen. Gullig busschaffis. Sedan när jag hoppat av tutade han, och vinkade när han körde förbi hållplatsen där jag stod och väntade.
Nu sitter jag här vid datorn. Efter bara några få timmars sömn inatt är jag helt färdig. En hyperintensiv, men väldigt rolig dag, lär snart vara till sin ände. Jag trycker i mig mängder i chips, och känner mig ganska så onyttig. När det är färdigbloggat tänkte jag spela lite piano, för att sedan pysa i säng.
Min vårdag
Idag slutade vi efter lunch. Svenskan var inställd och någon ängel lyckades övertyga fysikläraren, så att även den lektionen uteblev. Perfekt. I vårsolens sken begav vi därför oss iväg på en rask promenad mot stan. Det var varmt, och på snudden till sommarkänsla. McDonald's-glass med varm kolasås, och det kunde inte bli emr perfekt. Efter att ha ränt omkring i ett antal affärer promenerade jag till simskolan, för att börja lite tidigare, och drömde om sommaren, och friheten i solskenet vid ån. Då finns inga gränser, ingen tid som styr oss. bara frihet. Man kan gå hela vägen till stan, utan att känna att tiden försvinner. Man bara är. Lever. Det är frihet. Bara därför borde man gå i skolan för alltid. Slutligen lyckades jag dock ta mig hem med buss, något trött och hungrig. Jag åt som en häst och bara njöt av att äntligen vara hemma. Dags att sova, för att imorgon ta nya riska tag, och börja att fundera på hur man skriver en essä.
När vi glömmer bort att vaka över tiden, och den springer sin kos
Här sitter jag igen. Tiden flyger iväg som en svala, lätt på sina stora vingar. Utan bekymmer försvinner den ur min åsyn, och den tid jag en gång ägde är ett minne blott. Jag känner mig ändå rätt stolt. Har skrivit jättemycket på min engelskauppsats. Den är aslång, väldigt komplicerad och lite knäpp. Jag är i alla fall nöjd, eftersom det brukar ta ett tag innan ag kommer igång. Jag börjar faktiskt gilla engelska. Och det är erkligen ett underberk som har skett då. Förut hatade jag engelska, och nästan bävade för varje kommande lektion. Jag har blivit mycket bättre på att skriva. Det går så mycket lättare. Ord kommer automatiskt. Jag är glad över att vi fått skriva så mycket. Även om det kanske bara är jag som har lärt mig något under den här terminen.
Danne var supergullig och köpte jättemycket godis isag. Och vad skulle jag göra? Jag och mina kostvanor. Men jag åt det i samband med middagen, och borstade tänderna efteråt, så då var det väl okej? Funderar faktiskt på att kila ned och sno några till. Jag är ingen godisgris, men när man koncentrerar mig så måste man ha lite extra-energi. Och han hade köpt godis som jag tycker om, dvs choklad. Dessvärre ingen saltlakrits, så det blev inte så mycket käkat ändå. Nu ska jag skriva färdigt engelskan och packa till imorgon. Då ska jag åka bil hela förmiddagen, göra historian, räkna matte och skriva svenskan medan jag klunkar i mig vatten för ett helt kompani. Krams!
Danne var supergullig och köpte jättemycket godis isag. Och vad skulle jag göra? Jag och mina kostvanor. Men jag åt det i samband med middagen, och borstade tänderna efteråt, så då var det väl okej? Funderar faktiskt på att kila ned och sno några till. Jag är ingen godisgris, men när man koncentrerar mig så måste man ha lite extra-energi. Och han hade köpt godis som jag tycker om, dvs choklad. Dessvärre ingen saltlakrits, så det blev inte så mycket käkat ändå. Nu ska jag skriva färdigt engelskan och packa till imorgon. Då ska jag åka bil hela förmiddagen, göra historian, räkna matte och skriva svenskan medan jag klunkar i mig vatten för ett helt kompani. Krams!
Ett öga rött
Appropå ingenting kom jag att tänka på boken "Ett öga rött". Den jag var tvungen att läsa efter att ha dragit den som boklott av vår finurlige svenskalärare. Den är askonstig. Ledsen om jag gör er besvikna, men jag lackar totalt. Vänsterpartist-propagande. Verkligen inte jag. Jag accepterar att vissa människor är okunniga i historia osv, men jag blir bara så upprörd. Genomgående i boken är denne arabs hat mot judar, och västerlänningar. En äldre dam hjärntvättar honom totalt, och man måste kanske vara insatt en del, för att förstå djupet och skuggan mellan raderna. Det är hemsk. Lögn. Tack för att jag fick skriva av mig. Jag kommer få damp när vi ska analysera den här boken. Peka på tusen historiefel osv. Ojojoj.
Jag gillar sättet han skriver boken på, men budskapet är bedrövligt och skär djupa sår i hjärtat. Kränkande. Alla är vi lika mycket värda, och lögn bör inte få tryckas (även om dagstidnignarna idag är smeckfulla av journalister vrångsynta påhitt!)
Vanligtvis älskar jag att läsa. Men detta går bara inte. För varje kapitel jag tar mig igenom mår jag mer och mer illa. Jag får kväljningar (dessvärre kan jag inte spy) och ville bara stänga boken. Men jag måste läsa den. Men omedvetet förvrängs mitt ansikte i hemska grimarser. Den ena värre än den andra. Litteraturens skam (hahaha, nu spårar jag, men...). Hur kan en svenskalärare rekommendera en sådan bok? Och sedan tvinga oss att läsa den. Ack, jag trodde kunskapsnivån låg högre.
Jag gillar sättet han skriver boken på, men budskapet är bedrövligt och skär djupa sår i hjärtat. Kränkande. Alla är vi lika mycket värda, och lögn bör inte få tryckas (även om dagstidnignarna idag är smeckfulla av journalister vrångsynta påhitt!)
Vanligtvis älskar jag att läsa. Men detta går bara inte. För varje kapitel jag tar mig igenom mår jag mer och mer illa. Jag får kväljningar (dessvärre kan jag inte spy) och ville bara stänga boken. Men jag måste läsa den. Men omedvetet förvrängs mitt ansikte i hemska grimarser. Den ena värre än den andra. Litteraturens skam (hahaha, nu spårar jag, men...). Hur kan en svenskalärare rekommendera en sådan bok? Och sedan tvinga oss att läsa den. Ack, jag trodde kunskapsnivån låg högre.
Nervsammanbrott
Jag har för svaga nerver för att gå natur. Jag klarar helt enkelt inte av det. Känner mig som ett nervvrak, och är totally psykiskt instabil. Allt bara brast. Jag hann inte göra färdigt provet. Sprang för att hinna med bussen, som jag ändå missade, vilket ledde till att jag även missade jobbet. Då så ändrade jag mig såklart, och bestämde mig för att springa upp, och trots allt göra färdigt provet i alla fall, om jag fick, men då, just precis då, går såklart brandlarmet igång. Sedan kutade jag ut till bussen, halvt förvirrad kommer jag på att jag inte stängt av datorn. Men jag orkar inte mera. Inge mera nu. Nej.
Jag var bara helt förstörd, men T och J var jättegulliga och försökte muntra upp mig. Missade bussen från stan precis, så sprang in och provade skor en snabbis. Och ni som känner mig, vet ju att skor är min passion. Och kläder. Härligt! Jag kunde inte annat än skratta åt hur bedrövlig jag såg ut i spegeln. Livet går vidare.
Efter att ha kommit hem och ätit en underbart god middag som var färdig (!), ska jag nu kila ned och baka lite gott. (Tack Tess för tipset!). Sedan ska jag, tro det eller ej, koppla av med lite matte, och fika. Matte är som en dans på moln, jämfört med fysik. matte är mer min grej, jag räknar och det blir rätt. Fysik bryter bara ner mitt psyke, och är inte att föredra! Hellre kemi, till och med!
Sköt om er. Vila, ät, sov och må bra. Koola ner.
Jag var bara helt förstörd, men T och J var jättegulliga och försökte muntra upp mig. Missade bussen från stan precis, så sprang in och provade skor en snabbis. Och ni som känner mig, vet ju att skor är min passion. Och kläder. Härligt! Jag kunde inte annat än skratta åt hur bedrövlig jag såg ut i spegeln. Livet går vidare.
Efter att ha kommit hem och ätit en underbart god middag som var färdig (!), ska jag nu kila ned och baka lite gott. (Tack Tess för tipset!). Sedan ska jag, tro det eller ej, koppla av med lite matte, och fika. Matte är som en dans på moln, jämfört med fysik. matte är mer min grej, jag räknar och det blir rätt. Fysik bryter bara ner mitt psyke, och är inte att föredra! Hellre kemi, till och med!
Sköt om er. Vila, ät, sov och må bra. Koola ner.
Åter igen är det måndag
Trötthet och leda, försvinner på freda
Men olust och vånda, är tillbaka på månda
Precis så. Även fast jag sovit länge inatt, var jag sådär frfärligt trött i skolan. Och det första jag får höra när jag kommer dit är såklart att den första lektionen, bild, är inställd! Och gissa varför jag över huvudtaget gick till skolan? Jo, för att vi skulle ha bild. Blev fett besviken. Sedan skulle vi ha oförberett engelska-prov, men där fattades typ halva provet, så det slapp vi också göra. På svenskan gjorde vi i princip ingenting. Låg och sov en halvtimme typ, innan vi diskuterade och analyserade boken "Vilda gröna ögon". Men ja, det var väl okej. Efter lunch satt jag framför dataskärmen några timmar under fysiken, utan att göra någon nytta. jag pallade verkligen inte. Väntade på att få ett mail från M, med bilder, men det kom aldrig, så jag vart åter igen besviken. Den enda lektionen som kändes nödvändig idag var historian. Han hade en kort genomgång, sedan läste vi lite artiklar, snackade i grupper, och lämnade in våra arbeten. Sedan var den dagen slut, och jag pallrade mig hemåt för att äta, och sova till ungefär nu. Men jag är så trött, Tror jag ska sova lite till. Och vi som har fysikprov snart. Suck.
Men olust och vånda, är tillbaka på månda
Precis så. Även fast jag sovit länge inatt, var jag sådär frfärligt trött i skolan. Och det första jag får höra när jag kommer dit är såklart att den första lektionen, bild, är inställd! Och gissa varför jag över huvudtaget gick till skolan? Jo, för att vi skulle ha bild. Blev fett besviken. Sedan skulle vi ha oförberett engelska-prov, men där fattades typ halva provet, så det slapp vi också göra. På svenskan gjorde vi i princip ingenting. Låg och sov en halvtimme typ, innan vi diskuterade och analyserade boken "Vilda gröna ögon". Men ja, det var väl okej. Efter lunch satt jag framför dataskärmen några timmar under fysiken, utan att göra någon nytta. jag pallade verkligen inte. Väntade på att få ett mail från M, med bilder, men det kom aldrig, så jag vart åter igen besviken. Den enda lektionen som kändes nödvändig idag var historian. Han hade en kort genomgång, sedan läste vi lite artiklar, snackade i grupper, och lämnade in våra arbeten. Sedan var den dagen slut, och jag pallrade mig hemåt för att äta, och sova till ungefär nu. Men jag är så trött, Tror jag ska sova lite till. Och vi som har fysikprov snart. Suck.
Osammanhängande berättelse
Mycket händer. Och jag önskar att ni hade fått läsa mitt senaste inlägg. Men eftersom blogg.se är så praktiskt att man loggas ut helt plötsligt, så hadet inlägget försvunnit. Och jag är fortfarande arg, fast det var för två dagar sedan. Nästan så att jag inte kan ta tag i problemet och skriva ett nytt inlägg. Helt sjukt. fattar inte varför jag fortsätter blogga. Samma problem, jämt.
Hursomhelst så berättade jag om en trevlig skridskodag, på Studenternas. Solen sken, och trots kylan var det jätteroligt. Jag åkte i ett par vita konståkningsskridskor, i strl 35 (som jag inte haft sen 6:an, kanske). Det häftiga var att de passade! Hur som helst är jag ingen hejare på att åka skridskor. Men det gick, trots allt. Inte för att jag var talangen i klassen, men jag ramlade inte en enda gång (kan bero på att jag inte åkte så snabbt, men det spelar mindre roll i detta sammanhang). När jag motvilligt gick med på att leka lite lekar gick det desto sämre. Vi körde pepparkaksgubbarna (eller något liknande) och när jag skulle jaga var det något härligt snille, som åkte omkring en halvtimme på isen, och kände sig duktig eftersom han inte blev tagen (han borde skämmas! Det var jag som skulle ta honom). Tillslut skrek jag: "Men ta någon bara!". Då hakade han i någons armkrok och jag blev jagad. I samma stund som jag insåg att jag jagades kastade jag mig fram och högg tag i närmsta arm, så att vi båda nästan snurrade runt helt och hållet. Och jag skrattade som en samonellasmittad höna!
Hursomhelst så berättade jag om en trevlig skridskodag, på Studenternas. Solen sken, och trots kylan var det jätteroligt. Jag åkte i ett par vita konståkningsskridskor, i strl 35 (som jag inte haft sen 6:an, kanske). Det häftiga var att de passade! Hur som helst är jag ingen hejare på att åka skridskor. Men det gick, trots allt. Inte för att jag var talangen i klassen, men jag ramlade inte en enda gång (kan bero på att jag inte åkte så snabbt, men det spelar mindre roll i detta sammanhang). När jag motvilligt gick med på att leka lite lekar gick det desto sämre. Vi körde pepparkaksgubbarna (eller något liknande) och när jag skulle jaga var det något härligt snille, som åkte omkring en halvtimme på isen, och kände sig duktig eftersom han inte blev tagen (han borde skämmas! Det var jag som skulle ta honom). Tillslut skrek jag: "Men ta någon bara!". Då hakade han i någons armkrok och jag blev jagad. I samma stund som jag insåg att jag jagades kastade jag mig fram och högg tag i närmsta arm, så att vi båda nästan snurrade runt helt och hållet. Och jag skrattade som en samonellasmittad höna!
Min sista dag.
Den sista skoldagen. Och den sista lektionen. Franska.
Ännu har jag inte hunnit köpa alla julklappar. Och jag måste skriva en labrapport, som ska lämnas in imorgon. På avslutningsdagen. Ja, det är sant.
Snön ligger pudervit över den ödsliga skolgården. Jag sitter högst upp i ett grupprum och skriver. Är ännu inte färdig med labrapporten. Det har tagit ungefär en timme att skriva inledningen, och jag måste åka alldeles snart. Ska ner på stan och köpa något rött.
Himlens färger skär sig lätt. Underbaraste rosa och härligt babyblå. De kala trädgrenarna sträcker mot skyarna. Och kontrasten är vacker. Lampornas dystra sken skänker en mystik över platsen. En lärare går över gårdsplanen. Hon lämnar efter sig djupa spår i snön. Spår av vinterskor. Men kanske är de borta imorgon.
När allt inte blir som man vill
Allt började så bra. Vi fick tillbaka matteprovet, och jag kunde inte annat än vara lättad. Perfekt. Dagen gick fort, jag kunde allt på franskaförhöret, och jag ovanligt lugn inför ett prov. Det var nästan kusligt. Som lugnet före stormen. Det var helt enkelt något som inte stämde. Det var för bra för att vara sant.
Sedan kom provet. Aldrig någonsin har ett prov gått så dåligt. Och jag menar det verkligen. Nu är det kört med fysiken för min del. Man kan verkligen inte vila ett endaste ögonblick, gör man det, förlorar man. Man måste vara på topp HELA tiden, och det har jag inte varit. Under hela den här terminen är det ett prov som har gått bra. Det är sorgligt. på gränsen till tragiskt. Jag vill inte mer. Längtar så fruktansvärt mycket till jullovet. Vill bara komma bort, långt, långt bort från skolan, och verkligheten.
Nu ska jag skriva en dikt, som ska lämnas in på måndag. jag hoppas jag lyckas i svenska i alla fall, annars skulle det vara kris. Måste nog gå och snacka med syon...
Oj, vilket jobbigt inlägg. Men måste bara få skriva av mig lite. ciao
Lucia-varning
Nu sitter jag här i skolan. I en röd skinnsoffa, som en av alla datanördar. Vi har visst råkat missa två bussar i rad nu. Och det är bara en tidsfråga tills den tredje smiter.
Men roligt kan man ha, även i skolan. Fast mitt skratt bara låter som några hesa väsningar, så bubblar jag över. För det är faktiskt rätt kul.
Lucia. Det är bara några dagar kvar nu. Och jag kan inte alls sångerna. Jag har inte gått i ett lucia-tåg sen lekis, och då hade vi bara lådsasljus! Gissa om jag är nervös?! Och man kommer inte direkt se vacker ut i ett vitt nattlinne... Jag tror inte ens jag har ett.
Kaos, kaos, kaos.
Ledsen att jag itne skrivit på länge, men jag har varit sjuk , och helt enkelt inte förmått mig att sitta och nöta vid tangentbordet.
En dyster skolbänk
Tillbaka. Nu sitter jag här igen. Jag har återvänt till min dystra skolbänk.
När jag var hemma levde jag i en annan verklighet. Långt bort från alla bekymmer och skoluppgifter. Seglandes på moln, glatt omedveten om de problem som väntade mig runt hörnet.
Men varför sitter jag här då? Varför låter jag min dyrbara tid rusa iväg, utan att lämna ett spår efter sig?Jag vet inte varför jag gör såhär. Det bara blir så.
Det är som att springa ett marathonlopp, och stanna vid mållinjen. Jag låter alla springa förbi mig, i sista stund. Jag snubblar på målsnöret, och kan inte annat än famla mig fram. Tänk dig att ha planerat hela loppet in i minsta detalj, till och med ha börjat springa. Ja, om du var ända vid mållinjen, när du inte kunde bestämma dig, för vad du egentligen ville.
Dagens dag
Vissa dagar är bättre, andra sämre. Detta var en bra dag. Ja, dagen var ganska bra. I alla fall om man inte brydde sig något. Och det gjorde jag inte.
Det dåliga med denna dag är:
→ Min hals värker varje gång jag sväljer, vilket sker rätt ofta.
→ Mitt öra värker också varje gång jag sväljer, eftersom infektionen spridit sig dit.
→ Jag är tvungen att plugga franska, om jag ska överleva proven.
Kusselinen min började i klassen idag.
Vita fjäll, gröna kullar och rosiga kinder. Glass med jordnötter. Gott.
Men nu hinner jag inte skriva mera, ska njuta av lite välförtjänt glass, len som silke att äta. Skönt för halsen i alla fall. ciao så länge
Det dåliga med denna dag är:
→ Min hals värker varje gång jag sväljer, vilket sker rätt ofta.
→ Mitt öra värker också varje gång jag sväljer, eftersom infektionen spridit sig dit.
→ Jag är tvungen att plugga franska, om jag ska överleva proven.
Kusselinen min började i klassen idag.
Vita fjäll, gröna kullar och rosiga kinder. Glass med jordnötter. Gott.
Men nu hinner jag inte skriva mera, ska njuta av lite välförtjänt glass, len som silke att äta. Skönt för halsen i alla fall. ciao så länge
Under fysiklektionen
Nu sitter jag här igen. Längst fram under fyiklektionen. En lång, seg, jobbig lektion.
Äntligen är jag en vinnare. Vi lyckades rösta fram fysikprovet till fredag v. 50. Jag ska plugga! Sätta mig ned vid mitt välstädade skrivbord och plugga. Plugga ända tills jag kan precis allt. Det är min plan. Min studieplan.
Mitt lussebulletema på bilden blev inte riktigt som jag tänkt mig. Men jag får väl finslipa detaljerna nästa gång.
Nu blir nog fysikläraren misstänksam.
Ska skriva mera senare.
ciao!
Äntligen är jag en vinnare. Vi lyckades rösta fram fysikprovet till fredag v. 50. Jag ska plugga! Sätta mig ned vid mitt välstädade skrivbord och plugga. Plugga ända tills jag kan precis allt. Det är min plan. Min studieplan.
Mitt lussebulletema på bilden blev inte riktigt som jag tänkt mig. Men jag får väl finslipa detaljerna nästa gång.
Nu blir nog fysikläraren misstänksam.
Ska skriva mera senare.
ciao!
Jag vet att jag kan
Det värsta som finns är när man har skrivit ett inlägg. Ett som man faktiskt tycker är bra. När det känns sådär skönt att man har skrivit av sig. Och man upptäcker att, fast man har publiserat det, så finns det inte kvar. Man bubblar över och fräser som väl omskakad läsk. Jag riktigt kokar av ilska. (ok, jag var så nära att skriva nån kemi-formel nyss!)
Du kommer att klara det Catt, jag vet det.
Jag vet att jag kan klara det. Det handlar bra om viljan. Men vill jag?
Jag står i ett vägval. Det handlar inte om att fortsätta kämpa, eller att ge upp. Utan det handlar om att byta, eller börja kämpa.
Snart, ja, nu, måste jag fatta ett beslut. Jag kan inte göra som vanligt, skjuta upp det tillsvidare. Alltså, imorgon ska jag ta beslutet om... Nej, Jag tar beslutet Nu, även om jag inte kan bli handlingskraftig förrän imorgon. Jag ska ta tag i problemen. Imorgon ska jag städa mitt rum, sy gardinerna, och fixa lite inredningsprylar, inann jag börjar plugga. Jag ska göra räkna matte, göra historian och plugga franska. Sedan ska jag svara på ett viktigt mail.
Ok, jag kan börja slappna av, jag hade skrivit bra innan, och så försvann allt!
Jag är fett taggad. (som om jag inte alltid är det?!)
Koola ner, cattis. ciao.
Du kommer att klara det Catt, jag vet det.
Jag vet att jag kan klara det. Det handlar bra om viljan. Men vill jag?
Jag står i ett vägval. Det handlar inte om att fortsätta kämpa, eller att ge upp. Utan det handlar om att byta, eller börja kämpa.
Snart, ja, nu, måste jag fatta ett beslut. Jag kan inte göra som vanligt, skjuta upp det tillsvidare. Alltså, imorgon ska jag ta beslutet om... Nej, Jag tar beslutet Nu, även om jag inte kan bli handlingskraftig förrän imorgon. Jag ska ta tag i problemen. Imorgon ska jag städa mitt rum, sy gardinerna, och fixa lite inredningsprylar, inann jag börjar plugga. Jag ska göra räkna matte, göra historian och plugga franska. Sedan ska jag svara på ett viktigt mail.
Ok, jag kan börja slappna av, jag hade skrivit bra innan, och så försvann allt!
Jag är fett taggad. (som om jag inte alltid är det?!)
Koola ner, cattis. ciao.
Druknandes i ett bottenlöst djupt
Det var tänkt så att jag skulle ha skrivit en novell. En underbart bra novell. Sådär lagom poetisk och charmig. Men så blev det inte. Jag höll på drunka i dess djup och var tvungen att ro iland med en värdelös båt, som inte alls passade in i berättelsen. Då kunde jag lika gärna suttit och plaskat i en grund gyttjepöl. Jag planerar i alla fall skicka med en livboj till min svenskalärare, som en gest, att jag verkligen bryr mig. Ja, min svenskalärare är väldigt bra, och det vore allt för tragiskt om hon drunknade i en novells bottenlösa djup. Ack.
Min novell blev värdelös, och jag somnade inte förrän vid halv fyra igår natt. Sedan jobbade jag hela eftermiddagen/kvällen idag. Ingen bra kombination, faktiskt.
Det är nästan lite tragiskt, för ända sen vi skrev twilights på svenskan har mina texter blivit konstiga. Alla har blivit djupa, poetiska och typ filosofiska. Man skulle kunna säga att det är Anna som har gjort att min novell är skit. Men det gör man förstås inte! Jag har bara utvecklats som skribent. Typ.
Ahh, polissirener i Sävja! Vad händer?
Sen så har jag bestämt mig för att uppdatera min blogg så ofta som möjligt, sen jag fått reda på att några faktiskt läser den :).
Min novell blev värdelös, och jag somnade inte förrän vid halv fyra igår natt. Sedan jobbade jag hela eftermiddagen/kvällen idag. Ingen bra kombination, faktiskt.
Det är nästan lite tragiskt, för ända sen vi skrev twilights på svenskan har mina texter blivit konstiga. Alla har blivit djupa, poetiska och typ filosofiska. Man skulle kunna säga att det är Anna som har gjort att min novell är skit. Men det gör man förstås inte! Jag har bara utvecklats som skribent. Typ.
Ahh, polissirener i Sävja! Vad händer?
Sen så har jag bestämt mig för att uppdatera min blogg så ofta som möjligt, sen jag fått reda på att några faktiskt läser den :).
En tår i ögonvrån
Någon gång kommer man till en punkt då man inte orkar mer. För vissa går det fort, för andra inte. Man vill alltid vara stark. Hatar att visa sin svaga sida, så är det jämt. Man vill inte vara en loser. Allt blir fel och känns så hopplöst. Helst av allt vill man bara krypa ihop och gråta ut. Men man gråter inombords. Jag är där nu. Och jag gråter.
Jag lever i en egen värld. Allt är som en virvelvind, en hemsk storm. Jag vill rymma, springa bort, långt, långt bort från alla bekymmer och problem.
Och...
Tack till alla underbara människor som bryr sig och förstår! Ni är bäst.
Lektion
Hela klassen är i uppror. Det var SÅ nära att vi fick tre prov på samma dag! Men vi överlever nog, vi har en "flexibel" lärare. Vi har nyss gått igenom molmassa, och jag har fick en aha-upplevelse.
Egentligen har jag inget att skriva, måste lyssna på vår fröken. XD
Har ni egna bloggar, vilka? Lotta?
Egentligen har jag inget att skriva, måste lyssna på vår fröken. XD
Har ni egna bloggar, vilka? Lotta?
